Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf
För ovanlighetens skull känns tekniktrasslet som inleder den här intervjun passande. Samtalet med Lena-Karin Erlandsson, professor vid Högskolan i Halmstad, ska nämligen handla om hur coronapandemin påverkar våra aktiviteter och människors aktivitetsbalans, med lite extra fokus på arbetslivet. Och det senaste halvåret har ju varit ett enda långt digitalt skutt för många av oss kontorsarbetare i västvärlden. Ta bara ordet frysa, det bo(o)tas numera oftare med en omstart än med en tjocktröja. Eller den uttjatade frasen: Det laggar lite. Hursomhelst, efter lite trixande är vi igång. Lena-Karin Erlandsson i sitt arbetsrum på högskolan (tillhör inte vanligheterna så här i pandemitid), jag hemma vid köksbordet.
– Det här som vi hamnade i, utan någon förberedelse alls, kommer att ge ganska stora effekter. Jag tror att vi är mitt inne i en stor samhällsförändring. Nästan alla aktiviteter, både kopplade till fritid och lönearbete, påverkas av de nya förutsättningarna.
Hon fortsätter:
– En del av det vi gjorde innan kommer vi att komma tillbaka till, men frågan är vilket? Vad är det som motiverar att vi går tillbaka till visst görande och behåller annat? Här finns en stor kunskapslucka, så det är viktigt att vi reflekterar över det medan det pågår.
Hon poängterar att livet och vardagen förändrades i ett slag för i princip alla människor oavsett kön, åldersgrupp, yrke – och oavsett om du själv insjuknat i covid eller inte. Fast olika grupper har förstås påverkats på olika sätt, och självklart ser det olika ut runt om i världen. I vårt fortsatta samtal fokuserar vi dock på svenska förhållanden.
En effekt av pandemin är att den satt strålkastarljuset på alla de där sakerna som bara pågår i våra liv.
– Det är massor av görande som vi tar för givet. Jag talar ganska ofta om missbruket av vår vardag, att vi inte ser det som betyder så mycket för oss, säger Lena-Karin Erlandsson.
Hon brukar likna vardagen vid en motorväg där vi kör i full fart mot semesterresor, jul, födelsedagar och andra högtider, men missar landskapet vi passerar på vägen.
– Nu har vi tvingats släppa så mycket görande: cykla till jobbet, fika med kollegorna, äta lunch …
Så kan det se ut för dem som jobbar hemma, för andra har annat fått stryka på foten. Pandemin kan på så sätt liknas vid en storskalig version av att få ett tufft sjukdomsbesked som över en natt vänder upp och ned på tillvaron. Här tycker Lena-Karin Erlandsson att det är viktigt att inte ställa olika grupper mot varandra, och inte gradera vilka som är värst drabbade. Att det är okej att tycka att det varit tufft att arbeta hemifrån i över ett halvår, även om det verkar futtigt i jämförelse med att slita i frontlinjen på iva, behöva långvarig rehab eller bli av med jobbet.
– Stresspåslaget ökade för nästan alla, av olika orsaker, och det är fortfarande högt, säger hon och liknar det vid att vara i ett personligt stabsläge månad in och månad ut.
På samma sätt är det helt legitimt att som student önska sig undervisning på plats på universitet och högskolor.
– Våra studenter vill att vi ska vara en campusbaserad högskola. Schemana hjälper studenterna att ha en rytm i vardagen.
Själv längtar Lena-Karin efter att få träffa studenterna i verkliga livet igen. Hon upplever en stor skillnad mellan att stirra på små porträttrutor på dataskärmen jämfört med att undervisa i klassrum och föreläsningssalar.
– Du förlorar så många dimensioner.
Men, och det är viktigt, allt som följer i pandemins spår är inte nattsvart. Den har fött kreativitet och handlingskraft. Som att någon tryckte på fast forward-knappen för digitaliseringen av äldreomsorgen. Helt plötsligt gick det att köpa in teknisk utrustning.
– Bilen stod i garaget, men man gasade i 120 km/h och glömde att öppna dörren. Så snabbt gick det.
Lena-Karin Erlandsson kan också se att den hastiga digitaliseringen gjorde att yngre och mer oerfaren personal plötsligt kunde bidra mer eftersom de kunde tekniken. De positiva effekterna uppväger förstås inte det lidande som besöksförbudet har inneburit för många äldre och deras familjer, men de finns där.
– I framtiden kan man ju kombinera vanliga besök med facetime. Det blir ett nytt inslag i vardagen som ett resultat av pandemin.
Hon konstaterar också att många familjer har fått öva på att vara mer tillsammans och skapa en ny vardag när fler är hemma samtidigt på dagarna. Samtidigt som det kan vara slitigt – och i vissa fall katastrofalt – ger det möjlighet till att göra fler saker tillsammans, men också till att bara finnas där som förälder.
Och när många aktiviteter ”på stan” stängde ner boomade snickrandet, hemmafixandet och bakandet … Många har upptäckt naturen och människor har hjälpts åt med att handla och gå ärenden. Den som är permitterad eller varslad kan dela oron inför framtiden med flera. Det är helt enkelt inte lika skamligt att bli arbetslös.
Men oavsett hur vardagen påverkas handlar det om att skapa nya rutiner och hitta mening i nytt görande. För sådana som jag, som i princip kan jobba hemifrån nästan hela tiden, är en av de stora utmaningarna att skilja arbete från fritid.
Jag berättar att jag har börjat följa min snart elvaåriga dotter till skolan, fast hon kan gå själv, för att sedan ta en längre morgonpromenad.
– I ekorrhjulet när man springer mellan olika saker och ska hinna hem till en viss tid, då har man en massa tidsmarkörer i vardagen. Men nu när allt geggas ihop måste man själv sätta upp sådana, som du gjort på förmiddagarna. Du har använt din dotters schema som en markör och skapat en struktur kring det.
Men det är betydligt svårare att avsluta dagen – datorn och skärmen står där på köksbordet och pockar på.
– Du får väl hänga en filt över skärmen, säger Lena-Karin.
Hon tillägger att som arbetsterapeut ska hon inte säga exakt vilken strategi just jag ska använda för att lösa mitt problem, det måste jag luska ut på egen hand. Själv har hon valt att stänga dörren till sitt lilla hemmakontor och inte öppna den på helgerna.
Lena-Karin Erlandsson ser att arbetsterapeuter som ”görandedetektiver” har mycket kunskap att bidra med under pandemin – och efter. Men att det kräver att man håller ögonen öppna för att identifiera nya rutiner, aktiviteter och förhållningssätt, för såväl enskilda individer man möter i sin yrkesroll som på grupp- och samhällsnivå. Det gäller både kliniker och forskare.
– Människan är av naturen aktiv. Så vad händer när aktivitetsrepertoaren begränsas så här radikalt? Det finns mycket nytänk att ta vara på för oss som jobbar med görande som en faktor för att främja hälsa.
Hon tror till exempel att vår syn på kontoret som arbetsplats kommer att förändras. Att vi har upptäckt att vissa arbetsuppgifter görs minst lika bra hemma, eller bättre – och att de absolut flesta tar ansvar och gör sitt jobb, även om chefen inte kan kolla vad de gör på dagarna. Samtidigt har det blivit synligt att vissa aktiviteter kräver att människor ses på plats.
– Är du på jobbet är du det för att träffa andra, för att skapa kreativa möten. Vi behöver skapa arbetsmiljöer som stimulerar till möten, för det kan du inte få till hemifrån.
Avslutningsvis inskärper Lena-Karin Erlandsson att vi behöver stanna upp – både som individer och på organisations- och samhällsnivå – för att se vad vi kan lära av den här exceptionella tiden världen befinner sig i. Det handlar också om att se att vi faktiskt har löst en mängd besvärliga situationer som uppstått.
– Vi behöver välja med omsorg, och inte ta tillbaka sådant som inte var bra. Vi ska vara efterkloka, på riktigt. Vi behöver vara kloka, efter det som är nu. Inte för att ångra eller önska att vi gjort annorlunda, utan att för ta till vara allt klokt som blivit till och förändrats för att det har varit ett måste.
Fotnot: Efter att vi kopplat ner kan jag inte låta bli att tänka på filten över skärmen. Men det känns som det skulle ta upp för stor volym i rummet och bara irritera mig. Så i stället får en egentillverkad skärmhuva numera stänga ner kontoret för dagen.