Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Malmström
Stockholms sportlov vecka nio är något av en vattendelare när det kommer till corona i Sverige. Som alla vet i dag hade många skidresenärer med sig viruset hem. För arbetsterapeuten Malin Einarsson, som arbetar på smärtrehabiliteringen på Danderyds sjukhus, tog det inte lång tid innan viruset påverkade jobbvardagen. Att det märktes så snabbt beror kanske på att många i närområdet har råd att semestra utomlands. Och italienska alperna är populära. Hursomhelst blev det snabbt ganska rörigt. Först var budet att gruppaktiviteterna skulle fortsätta, men många patienter bokade av på grund av rädsla. Sedan beslutades att alla grupper skulle ställas in och Malin och hennes kollegor ringde runt och avbokade. Sedan nya bud igen: vi kör, fast i mindre grupper. Med fyra deltagare i stället för åtta.
– I en vecka fick vi dubbelt så mycket att göra, samtidigt som vi hade sjuka kollegor.
Sedan kom beslutet att all öppenvård pausas, även individuella besök. Och att rehabpersonalen i stället ska snabbutbildas för att kunna bistå som assisterande undersköterskor, så att erfarna uskor kan gå in på iva och annan covid-vård. Snabbutbildning i det här sammanhanget betydde tre timmar.
– Det var tre entimmespass. Först en timme för att lära sig ta news-parametrar (vitalparametrar) som blodtryck och puls, sedan en timme HLR och slutligen en timme personlig vård.
Däremot ingick ingen smittskyddsutbildning, för det gällde webbaserade självstudier. Malin Einarsson berättar att de inte fått öva sig praktiskt på att använda skyddsutrustning. Nästa steg var två dagars auskultation på avdelning och att gå bredvid en uska.
När tidskriften pratar med Malin Einarsson första gången i början på april är hon hemma med hosta, och har ännu inte varit på en avdelning. Kollegorna håller henne uppdaterad. Just den här dagen är budet att de ska rycka in som ”springare” och hämta och lämna material som behövs. Malin Einarsson tycker att det känns skönt att kunna göra nytta när deras egen verksamhet är pausad, men önskar att det inte varit så många turer fram och tillbaka.
– Jag vill inte bara kastas in, och inte veta vad jag förväntas göra.
Dessutom får det stora konsekvenser för vardagslivet när du plötsligt ska gå från dagjobb till att arbeta tidiga morgnar och sena kvällar, och kanske även helger. Inte minst handlar det om att få till barnomsorgen. Samtidigt har hon förståelse för att situationen är besvärlig för cheferna också, även om de inte ska ut på avdelningarna.
– Cheferna gör så gott de kan, men är slutkörda.
På skärtorsdagen gör Malin Einarsson sin första dag på en avdelning. I ett sms efter passet skriver hon att det varit spännande och kul, men svårt. Och att hon är ”helt sluuuut”. Vi bestämmer att vi ska höras onsdagen efter påsk, eftersom hon ska göra sin andra dag på avdelningen på tisdagen. På onsdagen står bara administrativa uppgifter på programmet.
Men när hon svarar på mobilen på onsdagsförmiddagen är hon inte på jobbet, utan hemma och sjuk. Hon vaknade på natten med influensasymtom och ont i hela kroppen.
– I torsdags jobbade jag hela dagen med en patient som visade sig ha covid. I går fick jag reda på att personen var smittad.
Malin berättar att patienten inte var testad, men började uppvisa väldigt milda symtom på torsdagen. Hon hade ingen skyddsutrustning, förutom förkläde och handskar.
– Jag tycker att rutinen borde vara att man har skyddsutrustning i det patientnära arbetet om det finns minsta tillstymmelse till covidsymtom.
Hon fortsätter:
– Det känns skit om hela min familj blir smittad för att jag har gått in och arbetat utan skyddskläder.
Av förklarliga skäl vet hon inte vid den här tidpunkten om hon verkligen har covid-19 och vem som i så fall har smittat henne, men alla symtom stämmer och de bröt ut fem dagar efter skärtorsdagen. När vi pratas vid är hon trots allt vid ganska gott mod, alvedonen har kickat in.
– I natt när jag vaknade hade jag dödsångest. Tänk om jag smittat min man, mina barn – eller någon patient i går. Tänk om någon dör?
Hon vacklar fram och tillbaka. Tankar på att bli allvarligt sjuk blandas med att det nog ska gå bra ändå. Hon tillhör ju ingen riskgrupp. Men sonen har astma. Och så där håller det på.
Trots sjukdomen tycker Malin att det har varit värdefullt att vara på avdelningen. Att hon lärt sig mycket, men också insikten att hon skulle kunna bidra mycket mer som arbetsterapeut i stället för att gå in som assisterande uska.
– Alla patienter borde bedömas kring vad de klarar, många blir passiviserade i onödan. Vissa är förstås väldigt sjuka, men jag upplever att många får mer hjälp än vad de faktiskt behöver.
Som exempel nämner hon att mat serveras i sängen i stället för att personen får sitta upp i en fåtölj. Eller att patienter skulle kunna komma upp och röra på sig mer om de fick tillgång till rollator eller rullstol. Inför utskrivning ser hon också ett behov av att göra kognitionsbedömningar och ta reda på mer om hemförhållandena. Kanske skulle viss enklare träning med arbetsterapeut och fysioterapeut direkt på avdelningen kunna minska behovet av hemtjänst eller förebygga att personen snabbt är tillbaka på sjukhuset. Det skulle vara värdefullt ur många aspekter, både för den enskilde och kommunen – och inte minst med tanke på att minska riskerna för smittspridning.
När den nuvarande krisen är över skulle hon gärna dra igång ett projekt kring hur arbetsterapeuternas roll på avdelningarna kan stärkas. Hennes bild är att arbetsterapeuterna som i dag jobbar i slutenvården inte har möjlighet att jobba på det sättet mot ”vanliga” vårdavdelningar. Att de snarare är konsulter vid behov än en i teamet.
Malin reagerade också på att det fanns så lite sysselsättning för patienterna.
Inte ens vecko- och korsordstidningar eller enklare spel i dagrummet – och de var inte bortplockade på grund att smittrisken.
– Vanligtvis kommer ju anhöriga med tidningar och liknande, men nu är det besöksförbud.
Det var en kick att upptäcka att hon kan ta news-parametrar själv. Fast hon fick skriva upp värdena på en lapp och ge till sin handledare som förde in dem i Take Care, eftersom hon inte fått behörighet till avdelningsjournalen. Bristen på journalbehörighet gjorde också att hon inte kunde läsa in sig ordentligt på patienternas anamnes. Men hon kände sig väldigt välkommen på avdelningen, fick bra stöd av de ordinarie uskorna och möjlighet att testa många olika uppgifter. Av sina kollegor har hon hört att det inte riktigt sett ut så överallt.
Malin har förståelse för att situationen är exceptionell och att förutsättningarna ändras från dag till dag, men önskar ändå att praktiska saker var bättre uppstyrda. Som att rehabpersonalen måste byta om i sin egen byggnad, som ligger lite avsides på området, för att sedan gå till huvudbyggnaden och vice versa. Och lite mer glada tillrop från chefshåll skulle uppskattas.
När vi hörs på sms följande måndag har det varit en tuff helg, framför allt har Malin haft svårt att hitta positioner att sova i som inte påverkar andningen. Trycket över lungorna har blivit bättre, men hon är fortfarande trött. Som den optimist hon är hoppas hon på att kunna vara tillbaka på jobbet följande vecka, men i ett sms på fredagen berättar Malin att det går upp och ner och att hon har en sämre dag. Så jobb på måndagen skulle kräva ett under.
Vi messar igen följande onsdag och då är hon fortfarande sjukskriven. Hon är alltjämt trött, men känner sig betydligt bättre. Och familjen mår tack och lov bra och är tillbaka på jobb och skola – maken och dottern blev lite förkylda. Hur länge det dröjer innan kan börja jobba vet hon inte, men hon ska bli en del av det digitala teamet och det ”ska bli spännande”. Ryktet säger att det kan dröja innan hennes ordinarie arbetsplats drar igång verksamheten igen.
Lite senare samma kväll mejlar Malin och skriver att hon för första gången på två veckor har lämnat huset för en långsam promenad. Seger. Hon berättar också att hon har kontakt med sina kollegor som är ute på uppdrag på olika avdelningar. Alla trivs jättebra och känner sig både välkomna och behövda. De arbetar både dag, kväll och helg, men tycker det är okej. En är ”springare” och ger material till personal som jobbar med covidpatienter och har skyddskläder, så att de som är inne hos patienterna inte behöver gå ut och in.
– Mycket av ”oron” har landat och jag upplever att frustrationen är mindre hos kollegorna nu när alla vet vad de ska göra och är placerade. Jag är så imponerad och stolt över alla kollegor som vågat hoppa in i alla nya uppdrag utan att klaga. Fantastiskt! För egen del känns så konstigt att det blev som det blev och snopet att ”ramla på målsnöret”.