Text & foto: Marika Sivertsson
Åttionio år ung är Hans Korak inte den som dröjer i steget. Innan någon ens har hunnit säga ordet ”sparkstötting” har han gett sig ut först av alla över den glashala gårdsplanen. Arbetsterapeuten Mona-Lis Sundling skyndar efter, och får ett snabbt erbjudande om skjuts på sparken – inte vill Hans att någon av ”flickorna” ska halka och slå sig.
Men för mindre än ett år sedan vaknade Hans Korak i sitt hem och klarade inte att ta sig upp. Han hade drabbats av en stroke och lades in på sjukhuset i Kalix. Efter en veckas rehab där fick han en mjuk övergång till rehab i hemmet. Med Mona-Lis Sundling och fysioterapeuten Britt-Marie Esperi Kandelins hjälp har han fått återhämta sig hemma, i sin egen takt. Det vill säga snabb.
– Ligga där och skräpa i en säng på sjukhuset, det var väl ingen träning. De ville komma med maten. Jag sa ”nä, jag vill gå själv”. Klart som fasen att jag har tränat mer hemma. Jag behöver ju vara i garaget och pyssla med skotern och bilarna. Och hålla rent från snö härute.
Vardagen på gården i byn Nyborg/Målsön kräver en del. Snöröjningen på den stora gårdsplanen sköter Hans Korak till stor del med traktorn Grålle från 1954, på sommaren är det gräsklippning och varje dag tar han hand om hushållet och hjälper hustrun Marianne. Till affären är det drygt en kilometer, dit tar han sparken eller skotern på vintern.
– Tyvärr måste man gå så försiktigt ute en sån här vinter. Sen fortsätter man ju gå försiktigt inomhus, så det är svårt att lära sig igen. Man får liksom aldrig ta ut steget. Vänsterbenet är fortfarande lite småvrångt att styra, berättar han.
Ett tag hade makarna hemtjänst, men med envishet som främsta vapen klarade Hans Korak snart allt som ska göras i det omsorgsfullt prydda hemmet. Han tycker om att ha människor i huset och goda samtal vid köksbordet, men det är besvärligt med folk som kommer för att städa. De vet inte hur han vill ha det och han gör det bättre själv.
I dag erbjuder han ”flickorna” kaffe, på mjuk och flytande samiska. Vi har nyss fått veta att han lärde sig svenska först i skolåldern. Med wienerbröden följer ett gäng goda historier ur ett långt liv. Mona-Lis Sundling och Britt-Marie Esperi Kandelin flikar in frågor under samtalet för att snappa upp hur det går för makarna. Man får lyssna noga för att förstå att det är av professionellt intresse. Samtalet är intensivt och skratten många.
Så är livet i detta hem, det är snabbt och omväxlande. Rehabteamet hänger med, ibland med hjärtat i halsgropen. Önskan om självständighet är vanligtvis stark hos deras patienter, som själva avgör vilka deras mål är och hur de ska leva. Många bor en bit från tätorten och behöver klara att röja snö och klyva ved själva om de ska kunna bo kvar hemma.
Britt-Marie Esperi Kandelin skrattar och skakar lite på huvudet. Man får släppa på sitt kontrollbehov, konstaterar hon.
– Vi får fundera över saker som vi annars inte skulle. Hur ska vi bedöma risken att någon hugger sig i handen, eller slår sig fördärvad på vägen till boden för att hämta yxan?
Till skillnad från när all rehab äger rum på sjukhuset får de nu insikt i personens hela vardag. En viktig erfarenhet är att sådant som i deras ögon kan se livsfarligt ut som regel behärskas till fulländning. Hen har gjort på samma sätt i hela sitt liv.
Som personen som hade svårt nedsatt balans och rumsuppfattning, och som knappt ens blev hemsläppt från sjukhuset med rollator. Väl i hemrehab ville han själv köra sin snöslunga.
– Vi trodde aldrig att det skulle gå, men vi hjälpte honom träna armen så han kunde dra igång den själv. Och efter två veckor var han ju ute och gick med slungan. I början blev vi förstås väldigt snöiga, berättar Mona-Lis Sundling.
Hade rehabiliteringen ägt rum på sjukhuset hade de i första hand tränat personlig omvårdnad och förflyttning, utan att fullt ut känna till vad förflyttningen ska syfta till: Att plocka upp morötterna i landet, dammsuga eller ta sig ned till sjön med kastspöt?
– Vi pratar mycket om de här sakerna. Vad ska man väga för och emot? Vi har varit i skogen med rollator, över stock och sten. Det var tungt. Men sen gick den patienten själv i skogen med stavar. Och nu går han utan stavarna, berättar Mona-Lis Sundling.
Hur de här patienterna hade klarat sig med rehab bara på sjukhus är omöjligt att spekulera i. Men när rehabteamet drog igång ute i hemmen hösten 2017 var det med en känsla av att det fanns rehabiliteringsbehov som inte uppfylldes. Inspiration hämtade de från Region Västerbotten som redan då hade hemrehab.
Det första året jobbade de i projektform, med Kalix och Haparanda som upptagningsområde. 2018 tillkom Övertorneå och Överkalix, och arbetstiden i teamet utökades. Numera finns arbetsterapeut och fysioterapeut på 75 procent, samt sjuksköterska på
20 procent, kurator efter behov samt en läkare att konsultera. Det har gått som på räls, med fina resultat på alla områden – ekonomi, frigjorda vårdplatser, nöjda patienter. Antalet vårddagar har på de tre åren minskat från 14 till 9 i patientgruppen. Och förra året fick de pris för bästa förbättringsarbete i Region Norrbotten. Stoltheten är stark.
– Vi ligger ju väldigt i tiden. I de nya nationella riktlinjerna för strokevården som kom 2018 prioriteras hemrehabilitering koordinerad från sjukhus, då var vi redan igång. Och nu ska ju också alla sjukhusen i Region Norrbotten börja med det, en del har redan startat, konstaterar Mona-Lis Sundling.
De har skruvat litegrann på arbetssättet efter hand. Tidigare jobbade de mer samtidigt. Numera träffar de som regel patienten tillsammans bara första gången. Men de åker ofta ut båda två i bilen, är det långt till en person blir det en runda med flera besök.
– Miljön har så stor betydelse för rehabiliteringen. Ofta är det först när man kommer hem och ska göra allt man brukar, som man inser vilka svårigheter som kommit efter stroken. Nu kan vi vara där och stötta deras aktivitet så att de kommer igång, då blir det också lättare att våga, fortsätter Mona-Lis Sundling.
Båda är ofta förundrade över patienternas snabba framsteg, och att de är så nöjda.
– Vi har naturligtvis koll på åtgärdernas effekt, men undrar ibland lite över vad vi egentligen har bidragit med. Det känns som om de blir bättre alldeles av sig själva när de kan träna i hemmet, säger Britt-Marie Esperi Kandelin.
En annan patient som blivit i det närmaste återställd på kort tid är Karin Gälman. Hon är slöjdlärare, och i januari kunde hon börja arbetsträna. Det är inte som förr, hjärnan blir så mycket fortare trött och en arm smärtar. Men alla mål som satts upp tillsammans med hemrehabteamet är nu uppnådda, och de mål som återstår, som till exempel att cykla, tar hon itu med inom öppenvården.
Just denna dag har det gått tio månader sedan hon föll utomhus och slog i huvudet. Det gjorde ont bara utanpå. Karin Gälman gick in, tog en dusch och tittade på Jägarna. Det sista hon minns är att hon började må illa.
– Mina arbetskamrater åkte hit när jag inte kom till jobbet. Det händer ju aldrig att jag bara uteblir. De fann mig på toaletten. Jag hade fått en hjärnblödning, och jag opererades i Umeå. Under operationen fick jag en stroke och var sedan helt förlamad på vänster sida, berättar hon.
Tre veckor på Kalix sjukhus följde, där träffade hon Mona-Lis och Britt-Marie. Under den perioden anpassade de Karin Gälmans hem, och direkt efter utskrivningen besökte de Karin tillsammans med sjuksköterskan Eva Olofsson. Dagen därpå kom de tillbaka, nu med en rollator av modellen Carl Oskar.
– Den dagen när ni kom första gången vattnade jag mina blommor, det mig tog hela eftermiddagen. När Carl-Oskar kom in i mitt liv tog det bara två timmar. Jag for fram som en vessla med Calle, men lämnade honom ganska snabbt. Veckan därpå vattnade jag blommor utan rollatorn.
Ett mål var att klara att åka skidor, ett annat att sy. Rehabteamet kunde stötta med övningar för styrka och finmotorik. Gummiband och balansplattor ligger framme i huset och används ofta. Och att vattna blommor, diska och städa har gett allsidig träning. När andan fallit på har alla syattiraljer funnits i det kombinerade sy- och tvättrummet.
Det känns också tryggare att träna i sin egen miljö jämfört med på sjukhuset:
– Det är lätt att snubbla när man har en svag sida. Jag hade som mål att gå ut och gå. Jag gjorde det utomhus vid sjukhuset, men det tar mycket energi att hålla koll på alla faror. Hemma vet jag var jag har mina gropar i gräsmattan.
Eftersom hon bedömdes ha hög fallrisk hade hon med sig en uppsättning restriktioner från sjukhuset. De började jobbas bort i hemmet, för att öka självständigheten. Med viss otålighet har hon funnit sig i att skynda långsamt. Hon beskriver sig som en duracellkanin, som någon som vill göra saker igår. Men nu gäller det att spara energin så den räcker till det som är viktigt på riktigt.
– När det tar så mycket kraft bara att klä på sig och åka hemifrån är det också en stor vinst att få besök av rehabteamet. Jag har kunnat använda all min energi till att träna. I dag klarar jag nästan allt jag kunde innan jag föll, säger Karin Gälman.
Sen går hon och hämtar sina skidor.