Skapar rum för kreativitet

Text: Linda Swartz  Foto: Jonas Lindstedt

Inte långt från den hektiska Linné­platsen och en kort promenad från Sahlgrenska sjukhuset ligger Lilla Äng­gården. Det är ett vitt trähus med till­hörande trädgårdsmästarbostad som testamenterades till Göteborgs stad 1963. Med bokbevuxna sluttningar på tre sidor och boningshuset på den fjärde är trädgårdsmästarbostaden en rofylld plats, som gjord för återhämtning.

Här på Gröna Rehab har arbetsterapeuten Anna Brissman sin arbetsplats sedan tre år. Hit kommer långtidssjukskrivna med stressrelaterad ohälsa som är på väg tillbaka till arbetslivet. Gröna Rehab är bara till för personer anställda inom Västra Götalandsregionen. I den 800 kvadratmeter stora trädgården och inne i huset arbetar en trädgårdsmästare, en biolog, en psykoterapeut, två fysio­terapeuter och så Anna. Det faktum att hon är ensam arbetsterapeut är en orsak till det kreativa nätverket. 2016 lämnade hon ett jobb på en psykos­mottagning, där de var fyra ­arbetsterapeuter.

– När jag bytte jobb upptäckte jag att vi hade haft ett självklart sätt att reflektera över vårt arbete tillsammans. Som ensam arbetsterapeut här på Gröna ­Rehab saknade jag det, och tänkte att jag måste starta ett nätverk.

Sagt och gjort. Anna mejlade till ett ­antal arbetsterapeuter som hon haft kontakt med i olika sammanhang och många nappade. Nätverket samlar arbetsterapeuter som jobbar med olika former av skapande aktivitet och bild. Syftet är att träffas och utbyta erfarenheter, men också att tillsammans prova skapande aktiviteter. Medlemmarna ­turas om att ha träffarna på sina arbetsplatser, och den som har träffen ansvarar också för aktiviteten.

Målet är att ses cirka två gånger per termin. Dagens nätverksträff hos Anna på Gröna Rehab är den elfte sedan grundandet och har lockat fyra arbetsterapeuter till Lilla Änggården. De börjar med att kika runt i trädgården, där rehabträdgårdsmästaren Hanna Berko berättar om potentialen i den vilande februarimyllan: köksträdgård, blommor, bärbuskar, ny spaljé. Deltagarna uppmuntras att hitta något i naturmaterial som tilltalar dem, till exempel en sten, en gren eller en krukskärva. Dessa ska användas i dagens skapande aktivitet.

Anna bjuder in till Uterummet. Där består taket och två av väggarna av glasrutor, vilket i kombination med ett stort bord och bänkar med kuddar och fårskinnsfällar gör rummet både ljust och ombonat. Här trivs de långa vin­rankorna av sorterna Vanessa och Dr Schmidtmanns sockerdruva som precis börjat skjuta små gröna skott. Det är tid för dagens aktivitet: att göra varsin personlig paussymbol. Anna ­berättar att den är inspirerad av den pauspinne som deltagarna hos Alnarps rehabiliteringsträdgård brukar få göra. Paussymbolen ska påminna om att det är dags att aktivt ta en paus, på arbetet eller hemma.

– För den som drabbats av stressrelaterad ohälsa kan det vara en utmaning att ta rast. Det är viktigt att minnas att vila också räknas som en aktivitet, ­säger Anna.

Paussymbolen kan utgå från ett fyndat naturmaterial, men ingenting är fel. ­Syftet är att släppa loss kreativiteten i stunden och göra det man känner för, utan krav. De fem arbetsterapeuterna skapar koncentrerat. En barkbit, en lavbevuxen pinne och stenar i olika stor­lekar förvandlas med bjällror, metalltråd, tygband och ull till personliga paussymboler. Anna betonar att det inte är resultatet som är det viktiga, utan processen. Hon erbjuder rikligt med material.

– Det är bra med många olika material och mycket av varje, så att deltagarna känner att de får lov att unna sig, att man är värd att använda materialet.

Sedan är det dags för kaffe och erfarenhetsutbyte. I dag blir det annorlunda, eftersom samtalet blir ett slags gruppintervju. Ungefär hälften av nätverkets medlemmar är på plats. De ­börjar med att reflektera över den skapande aktiviteten på träffarna som ett tillfälle att prova nytt. Den som arrangerar kan premiärtesta en gruppaktivitet på andra arbetsterapeuter innan det är dags att låta de egna patienterna eller deltagarna prova.

– Jag tycker att den skapande aktivi­teten på träffarna är bra eftersom man får en känsla för vad man utsätter sina egna deltagare för, säger Nina Hall­hagen, som jobbar på den dagliga sysselsättningen Axet i Högsbo. Där arbetar personer med psykisk ohälsa som social­tjänsten har bedömt behöver en mer strukturerad verksamhet än bara öppna träffar.

Det kreativa nätverket har sina sammankomster på arbetstid. Arbetsgivarna är ofta positiva till en återkommande fortbildning av personalen som bara kostar några timmars lön. Men medlemmarna på träffen vittnar också om att skapande aktiviteter kan mötas av brist på förståelse inom arbetsterapin. Skapande lyfts inte fram under utbildningen heller, utan utrymmet har snarare minskat.

– Om inte grunden finns i utbildningen så är det svårt att hålla skapandet vid liv i yrkeslivet, säger Nina.

Skapande aktiviteter handlar om ... att bli så uppslukad att man hittar ut ur oro och ångest, ut från grubblandet inne huvudet.

Några av nätverkets medlemmar upplever att de ibland hamnar i försvar och förklaringar gentemot högre chefer. Själva anser de att kreativiteten har en given, och viktig, plats i arbetsterapin.

– Skapande aktiviteter handlar om vad som händer inuti en själv när man utför dem. Att bli så uppslukad av skapande att man hittar ut ur oro och ångest, ut från grubblandet inne huvudet. Att kunna se att det finns något utanför mig själv som jag kan använda mig av för att bryta det negativa, säger Gun ­Edvinsson, som jobbar på Beroendemottagning Kvinnor i Olskroken.

Beatrice Rahmfeld, som arbetar på ­terapimottagningen Din Klinik vid Järntorget, vill betona att skapandet har ett starkt egenvärde som terapeutisk metod.

– Samtalsterapi handlar mycket om att resonera, minnas och teoretisera, ­sådant som sker i vänstra hjärnhalvan. Skapande använder höger hjärnhalva. Det blir ett bra komplement. Dessutom är det en lustfylld aktivitet när man ­hittar rätt skapande, säger Beatrice.

För en långtidssjukskriven kan en ­aktivitet som man tidigare blev glad av upplevas som kravfylld att återuppliva. Enligt Anna kan det vara bättre att ­börja med att prova något annat, för att komma igång och hitta lusten igen. Hon får medhåll av Nina:

– Ja, nya tekniker är bra, att lekfullt testa sig fram. Hos oss har vi till exempel just börjat med mosaik, som inte ens vi i personalen har koll på. Börja i det kravlösa.

Alla fem är eniga om att skapande i grupp är det bästa. Det minskar kravkänslan och man kan inspirera och ­bekräfta varandra.

– En annan sak som är bra med att jobba i grupp är att deltagarna får chansen att hjälpa någon annan i gruppen, säger Joanna Nordstrand, som jobbar i Multimodala rehabteamet i Åkered och Sisjön. Där tar man emot personer med långvarig smärta, utmattning, depression och ångest.

Även personer som till en början är avoga till såväl skapande som att göra det i grupp kan finna en stärkande kraft. En av arbetsterapeuterna berättar om en tidigare arbetsplats, en psykiatrisk mottagning, där hon mötte en ung kille som var ”rädd för allt”. Efter inledande tveksamhet gick med på att delta i en keramikgrupp. Själv var arbetstera­peuten med i början, men reste sedan bort några veckor.

– När jag kom tillbaka sa jag till gruppen: ”Vad roligt att se vad ni har gjort och att ni alla har ett eget uttryck.” Killen blev förbluffad: ”Har jag ett eget uttryck?”. På den nivån kan det vara, att man får känslan att man faktiskt är någon.

Flera runt bordet återkommer till att resultatet, att man åstadkommit något, kan vara bekräftande, men att det centrala är den inre processen. För att den ska bli så meningsfull och läkande som möjligt är det viktigt med en närvarande och engagerad arbetsterapeut.

– Vi är de som stöttar och som lägger aktivitetsribban på rätt nivå för varje person. På så sätt hjälper vi människor att få syn på sina egna resurser, säger Anna.

Skapande som ett sätt att synliggöra personers resurser och förmågor är också det något de fem arbetsterapeuterna enas om. Att ses i grupp och sy ett örn­gott kanske inte låter så avancerat, men det innebär att man måste göra sig i ordning för att träffa andra, komma i tid, följa instruktioner, sköta en maskin, samspela med gruppen och så vidare.

– Efteråt kan man vara så inspirerad av vad man genomfört att man passar på att göra fler saker av bara farten: posta ett brev, gå och handla eller så, säger Gun.

Nina beskriver skapande som ett sätt att möta helheten i livet, och att möta sig själv i det lilla. Men man behöver inte krångla till det.

– Det finns ett stort värde bara i att få stanna upp i vardagen. Och i att längta efter att få göra det igen.

Innan det är tid för de fem att lämna Lilla Änggården och ta helg, sammanfattar de dagens träff med att skapande aktiviteter får alla att må bättre. Skapandet borde åter göras till en självklar del av arbetsterapeutyrket. Dessutom borde ännu fler människor få skapa som en del av sin rehabilitering. Anna poängterar att det ju görs flera försök med kultur på recept.

– Kanske borde man också införa ­kreativitet på recept?