Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Lindstedt
En väldigt svår tenta om några dagar satte käppar i hjulet för Göteborgskretsens event för att koppla ihop yrkesverksamma och studenter. Av de cirka 20 deltagarna var två studenter: Emelia Westerlund och Ebba Gudmundsdottir som båda går termin 5. Men de hade desto fler spännande potentiella framtida kollegor att prata med. Den samlade yrkeserfarenheten i rummet sträckte sig från nästan nyexade till veteraner som Eva Andersson. På hennes namnlapp stod att läsa 48 år, och då talar vi inte ålder utan år i yrket.
Gunnel Lindö, en annan veteran och medlem i Sveriges Arbetsterapeuters dåvarande seniorråd, inledde kvällens sammankomst med att presentera boken Pionjärerna som hon varit med och tagit fram. Gunnel gjorde nedslag i historien och målade en bild av framväxten av dagens arbetsterapi – och tog med åhörarna till en tid när hantverket och skapandet hade ett helt annat utrymme i professionen. En väl vald konstpaus när hon berättade om hur Chris Henriksson var tänd på att börja arbeta med Moho efter att ha träffat Gary Kielhofner för första gången fick många att fnissa och dra på munnen.
Sedan var det dags för en kort paus med smörgåsar, pepparkakor och skumtomtar. Därefter drog kvällens huvudnummer, speed-dejting mellan studenter och yrkesverksamma, i gång. Maria Knutsson, kretsens arbetsmiljöstrateg, styrde upp de yrkesverksamma och placerade ut dem vid olika bord. Chefer vid ett bord, primärvård vid ett annat, kommunal verksamhet vid ett tredje och så vidare.
Ebba Gudmundsdottir berättar att hon är väldigt intresserad av ortopedi och händer, och nog vill jobba med det när hon tagit examen. Hon fick upp ögonen för området när hon gjorde VFU på Mölndals sjukhus, där hon också jobbade som rehabassistent
i somras. Vid den här punkten i samtalet ansluter Anneli Lernestål, enhetschef för arbetsterapin på Mölndals sjukhus.
– Jag tänker anställa henne i juni 2020.
Emelia Westerlund är inte lika säker på vad hon vill arbeta med när studierna är klara, så hon tar tillfället i akt att ställa mycket frågor. Bland annat om hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen. Svaret från Emma Jansdotter, som fram tills nyligen jobbat där, är att det just nu är rörigt med tanke på de stora neddragningarna. Men sedan får Emelia en resumé över hur arbetsuppgifterna för arbetsterapeuter tidigare såg ut på myndigheten. Hur det blir framöver är ännu oklart. Emma som nyligen börjat på Nötkärnans vårdcentral i Bergsjön, där hon har en delad tjänst som rehabkoordinator och arbetsterapeut, slår ett slag för primärvården som ett bra första jobb. Där får man möta alla typer av människor, i olika åldrar och med olika besvär.
Vid bordet för somatisk vård säljer Annika Khalif verkligen in Sahlgrenska universitetssjukhuset som arbetsgivare. Hon konstaterar att det är en stor fördel att det arbetar ungefär 400 personer inom Arbetsterapi och fysioterapi på sjukhuset. Att man som ny i yrket får mycket stöd av erfarna kollegor och att det alltid finns någon att fråga. Emelia tycker att det låter bra, eftersom det känns lite läskigt att börja arbeta som arbetsterapeut när du precis gått ut utbildningen.
– Man kan jättemycket, men samtidigt ingenting.
Annika fortsätter sin införsäljning med att berätta att det är lätt att byta jobba inom sjukhuset om man vill testa något nytt. Själv har hon varit på flera olika ställen för att numera arbeta med stroke. Men, för det finns ju alltid ett men, lönen på Sahlgrenska är sämre. Fast Annika tycker det vägs upp av utvecklingsmöjligheterna. Sedan slår hon fast att man inte måste stanna jättelänge på sitt första jobb.
– Sug ut det gottaste när det finns så många jobb att välja mellan.
Maria Knutsson ser till att det blir rotation mellan borden, så att studenterna ska få prata med så många som möjligt. Bland annat berättar hon och kollegan Erik Larson om hur det är att arbeta inom den palliativa vården. Inte så dystert som man skulle kunna tro, utan det handlar om att göra det möjligt för människor att fortsätta leva, trots att döden väntar runt hörnet. Att kunna bidra till att någon kan få en fin upplevelse av den ”sista julen” eller klara av att delta på barnbarnens examen. Samtidigt är det förstås tungt ibland, men de har en öppen atmosfär i personalgruppen och kontinuerlig handledning.
Minglet lider mot sitt slut. Även om det var få studenter på plats gav kvällen många tillfällen att prata med kollegor. De stora besparingskraven på Sahlgrenska var ett självklart samtalsämne fackligt förtroendevalda emellan. Och Annika Khalif sätter också på sig sin valberedningshatt och försöker locka Erik Larson till kretsstyrelsen.
Studenten Emelia Westerlund tycker att kvällen har varit väldigt givande.
– Jag inte kommit fram till vad jag vill göra än, men jag har fått mycket input.
Både hon och Ebba Gudmundsdottir tycker att det var synd att inte fler studenter kom till minglet, att de missade ett bra tillfälle att lära sig mer om sitt framtida yrkesliv.
Men trots all information, är det fortfarande händer som gäller för Ebba.
– Jag är ganska säker på det, men jag stänger inga dörrar, säger hon med ett skratt som låter ana att Anneli Lernestål nog inte behöver oroa sig för att hon ska komma på andra tankar.