Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Den här tisdagsförmiddagen i november har akutlarmet varit tyst och antalet vårdsökande hanterbart. För en vecka sedan däremot var det kaos på akutmottagningen i Lund.
– De ringde efter oss hela tiden, säger arbetsterapeuten Karin Strand med telefonen tryckt mot örat i väntan på svar från kommunen för att informera om att en patient planeras hem.
Samtidigt spanar hon rakt över korridoren mot rum nummer 19 där kollegan och fysioterapeuten Maja Cronert påbörjat ett samtal med en patient. Majoriteten av aktivitets- och funktionsbedömningarna gör de tillsammans. Men ibland får de dela på sig för att logistiken ska funka, när de har många patienter på bedömningslistan och flera samtal till kommunen att ringa, vilket tar tid.
Sedan snart tre år har Karin Strand och Maja Cronert sin arbetsplats på akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Lund. I genomsnitt passerar 200 personer varje dygn och akut vårdplatsläge är vardag. Rehabinsatserna kan tyckas vara en droppe
i det stora havet av vårdsökande, men teamets arbete gör skillnad och har bidragit till förbättrat patientflöde, tryggare personal och tryggare hemgång för patienterna.
När den kliniska undersökningen visar att det inte finns någon medicinsk anledning till inläggning är det oftast akutläkaren som tar kontakt med Karin och Maja med frågeställningen, kan patienten komma hem?
Det handlar oftast om sköra äldre. En tredjedel kommer in för att de har fallit, och många gånger är situationen komplex. Här bidrar de med sin helhetssyn och försöker skaffa sig en bild av vilka resurser eller hinder det finns för hemgång: hur fungerar det hemma med boendemiljö, hemtjänst och hjälpmedel. De kompletterar med en aktivitets- och funktionsbedömning som ger information om annat som är viktigt att veta, bland annat fallrisk, smärta och om personen har kognitiva problem.
Efter tre försök får Karin slutligen napp och biståndshandläggaren svarar. Det gäller att stå på sig när hemgång väl har bestämts, i de allra flesta fall gör kommunerna sitt bästa för att lösa behovet av utökade insatser och hjälpmedel med kort varsel, men ibland är det kärvt. Ett tiotal kommuner tillhör Lunds sjukvårdsdistrikt och kontaktytorna är många.
Överrapporteringen avbryts av att Karin får besked av akutläkaren att patienten inte mår bra och behöver stanna kvar för observation. Den planerade hemgången måste skjutas upp. Men samtalet är inte gjort i onödan, det är flaggat för vilka insatser som kan behövas när patienten väl kommer hem.
– Man måste ständigt vara flexibel och beredd på att läget ändras, säger Karin.
Specialistläkaren Jan Gebel som arbetat på akutmottagningen i sju år framhåller att rehabteamets bedömningar är av stort värde, oavsett om det resulterar i att patienten kan åka hem eller behöver läggas in, som i det här fallet.
– Jag upplever relativt ofta att man står med äldre människor där det inte finns medicinska skäl till inläggning men har en svävande känsla, vad händer om vi skickar hem den här personen, hur fungerar vardagen? Vi är inte tillräckligt utbildade för att göra de här bedömningarna och saknar dessutom tid.
Dörren till rum 19 glider upp och Maja visar sig. Planen är att patienten ska komma upp och det behövs ett betastöd. I ambulanshallen hänger betastöd i rad på krokar och Maja plockar ner ett. I ett hörn står ett gäng kryckkäppar. Blå cirklar i linoleumgolvet markerar vägen tillbaks till team tre på akutmottagningen. På vägen passerar Ronny Holm, driftansvarig sköterska som håller koll på in- och utflödet av vårdsökande.
– Maja och Karin är innovativa och brukar lösa de flesta problem, säger han.
Samarbetet fungerar smidigt. Hans uppfattning är att vårdpersonalen har ögonen öppna för patienter lämpliga för teamet som han kallar för ”avancerade konsulter”, men brukar ändå påminna i början av arbetspassen om att inte glömma rehab.
Karin har jobbat länge som arbetsterapeut och har en ”bank av patientmöten” med sig i bagaget. De är båda överens om att det är viktigt att vara trygg i sin roll, våga ta plats och lita på den kliniska blicken. Maja lyfter också att det handlar om att inte vara rädd för att gå in i patientmötet ganska blank och med sparsamt med information. Hon framhåller att hon lärt sig mycket av Karins erfarenhet. Det är också utvecklande att de tillsammans i efterhand pratar igenom bedömningar, reflekterar och bollar sina tankar. Det är helt ömsesidigt, säger Karin. Genom deras nära samarbete har hon fått fördjupad kunskap om Majas specifika kompetens. Det har hon stor nytta av när hon gör bedömningar på egen hand och kan se att ”här behövs Maja”, det gynnar patienten och bidrar till att arbetet blir mer effektivt.
Maja påpekar:
– Vi har jobbat så länge ihop att det blir sömlöst, samtidigt är det tydligt att vi är experter på olika områden.
Vem som ställer frågorna har mindre betydelse. Men det är viktigt med struktur och att det klart framgår för patienten vad syftet med bedömningen är och vad som ska hända. Fokus ligger på att få patienten med sig. När man kommer med ambulans till akutmottagningen ses det ofta som en självklarhet att man får stanna kvar på sjukhuset, och många gånger har patienten orealistiska förväntningar på vad som kan lösas.
Det är också en styrka att vara två vid komplexa fall. Ibland spelar den ena good guy och den andra bad guy säger Karin skämtsamt, men med allvar i botten. Det gäller att vara tydlig och ställa krav för att nå dit man vill. Strategin är att ställa rätt frågor och bryta ner vad det egentligen handlar om: är det förflyttningar, hjälpmedel eller otrygghet? Bara det faktum att någon har tid, vågar möta och lyssna på oro och ångest kan lugna.
– Och att vända oron till att det är positivt att inte behöva stanna på sjukhuset, säger Maja.
Men det händer också att aktivitets- och funktionsbedömningen visar att det är något som inte stämmer, att försämrad förflyttningsförmåga eller liknande inte beror på patientens ovilja utan på andra bakomliggande faktorer, exempelvis neurologiska.
På akutmottagningen arbetar drygt 200 personer. Därutöver passerar hundratalet läkare från andra kliniker. De är två, och ensamma i sina professioner, och visst har det varit hårt slit att profilera sig men de har känt sig välkomna från dag ett och aldrig ifrågasatts i sina yrkesroller. De framhåller att arbetsklimatet på akutmottagningen är väldigt gott. Sammansättningen i klinikledningen är interprofessionell och det genomsyrar arbetet på alla nivåer och bidrar till ett välfungerande teamarbete ”i den nära patientvården och inte bara på pappret”. Det här har även gagnat deras arbete.
– Det bästa och mest givande med att jobba på akutmottagningen är att vi gör skillnad både för patienten och för patientflödet som helhet på sjukhuset. Hemgångarna blir säkrare och våra professioner fungerar som beslutsstöd för läkarna som det var tänkt, säger Karin.
Det finns önskemål om att de ska finnas som konsulter även kvälls- och helgtid vilket de inte är främmande för. Men förutsättningen är att resurserna ökar till rehabgruppen. Det måste också finnas en motpart i kommunen som kan besluta om utökad hemtjänst och bistå med hjälpmedel även jourtid. Att få igång samarbete med kommunerna, som har olika rutiner och arbetssätt, är just nu den största utmaningen.
Den gula landstingsfilten är uppdragen till hakan. Hon är i åttioårsåldern och ligger på rum 19 och har yrsel. Den fjärde vanligaste orsaken till vårdsökande hos sköra äldre de möter.
Karin sätter foten på pedalen så att britsen sjunker några centimeter och uppmanar ”Kom fram så du känner golvet med fötterna”. Maja placerar betastödet framför britsen. De fortsätter prata och nysta i vad som behöver göras för att det ska fungera hemma.
Slutligen är den samlade bedömningen att det blir en hemgång. Maja plockar fram blanketten för korttidslån av betastödet. Patienten kan klara sig hemma, har hemtjänst och de är informerade. Och dottern kommer på torsdag.