Text: Katja Alexanderson
Den 22 maj 1986 är ett speciellt datum i FSA:s/Sveriges Arbetsterapeuters historia. För första, och hittills enda, gången gick arbetsterapeuter ut i strejk den dagen. Tillsammans med flera tusen andra Saco-anslutna strejkade över 500 arbetsterapeuter runt om i landet. En av dem var Eva Johansson, som då jobbade inom psykiatrin på Långbro sjukhus. Hon hade redan under studietiden engagerat sig fackligt och nu som 30-åring var hon kretsordförande i Stockholm.
– Lönen var den stora frågan, och statusen i yrket. Det var fortfarande en del som hade svårt att se skillnad mellan terapibiträden och arbetsterapeuter. Gjorde vi någon nytta? Vad fanns det för grund för det vi gjorde? Det var ofta ifrågasatt, och kanske ännu mer om man jobbade i psykiatrin som jag gjorde. Det har hänt otroligt mycket sedan dess.
Eva Johansson minns det fackliga arbetet som både spännande och givande.
– Förbundet ordnade mycket aktiviteter där vi träffades. Vi var ett nätverk med kretsordförande från hela landet som träffades ganska regelbundet. Vi hade väldigt roligt och utvecklades tillsammans – och lärde oss väldigt mycket.
Bakgrunden till strejken var att arbetsgivarna hade lagt ett nollbud i avtalsförhandlingarna. Ordförande Inga-Britt Lindström skräder inte orden i tidskriften Arbetsterapeuten. Ledaren i nummer 8 i början av maj avslutas med: ”Våra medlemmar förväntar sig nu en attitydförändring från sina arbetsgivare. Vi vill se pengar på bordet. Pengar som möjliggör för oss att uppleva en dräglig avkastning av våra uppoffringar i utbildning och arbete. Vi anser, som jag nämnde i det föregående numret av Arbetsterapeuten, att det nu är vår tur. Detta kommer vi att stå upp för. Kosta vad det kosta vill.”
Under våren kom strejken allt närmare, och med det massor av förberedelsearbete för både kansliet och de förtroendevalda. Eva Johansson var konfliktombud i Stockholm.
– Det var nästan som att ha två jobb. Vi hade timslånga telefonmöten, flera gånger i veckan. Jag minns hur jag låg på hallgolvet med min son på ena armen för att han skulle somna och telefonen i den andra.
Så när strejken väl kom var det något av en lättnad. Medlemmarna var peppade och kampviljan stor, även om vissa i början tyckte det var skönt att ha lite ledigt på försommaren.
– Det var lätt att engagera folk att göra saker. Vi demonstrerade varje dag utanför Kommunförbundet (nuvarande SKL), det var en liten grupp där hela tiden. Sedan hade vi större möten och var på de gemensamma demonstrationerna med resten av Saco, säger Eva Johansson och berättar att det kom fram många och visade sitt stöd.
Strejken pågick i över tre veckor och avslutades utan att ett nytt avtal var klart. I ytterligare en ledare förklarar Inga-Britt Lindström att det inte betyder att förbundet vikit från sina krav, utan att man hörsammat medlarnas vädjan. Förhandlingarna fortgår. Vidare skriver hon att även om vissa tolkar strejkavbrottet som en svaghet så anser inte förbundet det. Hon påtalar att allmänhetens kunskap om arbetsterapi och arbetsterapeuters villkor har ökat, och att förståelsen för kraven varit stor. Samtidigt skriver hon att det både för patienterna och ur ekonomisk synpunkt är rimligt med ett konfliktuppehåll under sommarmånaderna. Men tillägger att FSA är villiga att ta upp frågan om nya konfliktåtgärder, om arbetsgivarna efter sommaren inte skulle vara villiga att gå förbundet till mötes.
Ett nytt avtal om löner och villkor för 1986 och 1987 blir, efter flera turen under hösten, klart den 16 november.
I sin ledare skriver Inga-Britt Lindström att det är ett tillfredsställande avtal, även om förbundets mål inte nåtts fullt ut. Hon lyfter att FSA var det förbund som fick ut mest av akademikerorganisationerna, drygt 10 procent under perioden. Ingångslönen höjdes från 7 775 kronor i månaden till 8 425 kronor.
– Vi kände att det lönade sig att strejka, säger Eva Johansson.