Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud
Det är trångt i Hasse Johanssons vardagsrum. Han och Magnus Eklund sitter och låtsaspratar i soffan. Ja, pratar gör de förstås på riktigt. Om fotboll och AIK, eftersom vi befinner oss i svartgult Gnagetland. Vi från tidningen har precis tagit bilder till det här reportaget och nu är det dags för en till plåtning. Den här gången är det Personskadeförbundet RTP:s utsända som vill ha foton och en kort film för att marknadsföra ett coachprojekt för personer som har amputerats.
För att förstå varför den lilla hunden Leo har fullt upp att hålla reda på alla besökare den här dagen får vi backa bandet nio år. Magnus Eklund är på jobbet i Uddevalla när han blir överkörd av en teleskoplastare.
– Läkaren sa att röntgenutlåtanden brukar vara två rader, men att mitt var en hel roman. Jag hade tio frakturer från knät och ner.
Men läkarna lyckas rädda benet. Eller rädda och rädda. Åren som följer har Magnus förfärliga smärtor och trots maxdos smärtstillande plåster gör det fortfarande ont. Han har svårt att vara så aktiv och träna som han vill. Efter sex år står han inte ut längre. Dessutom behöver han köra bil i jobbet och det känns inget vidare med mediciner i kroppen. Och ingen kan svara på vad som gäller, varningstrianglarna är borttagna får läkemedelsförpackningarna. Så han bestämmer sig för att amputera benet och slippa smärtorna.
– Min fru sa ett halvår efter skadan att det var synd att de inte var tvungna att amputera. Och hon hade rätt som vanligt, säger Magnus och berättar att han redan två veckor efter amputationen inte behövde smärtlindring längre.
Inför amputationen har han massor av tekniska frågor som vården inte riktigt kan svara på: Hur lång tid tar det innan man kan börja gå på protesen? Vilka nackdelar finns det? Och så vidare. Han passar inte in i mallen på personer som ska amputeras. Är inte gammal och har inte cirkulationssvårigheter. När det sedan är dags för två veckors gåskola med den nya protesen är han återigen en udda fågel. Programmet är anpassat för 80-plussare.
– Efter gåskolan ska du klara av att gå 20 meter, du ska kunna resa dig upp från golvet och kunna knyta skorna. När jag hade klarat övningarna efter en timme fanns inget mer för mig. Då hade det varit fint med någon med egen erfarenhet att fråga.
Tack och lov tipsar en sjukgymnast om en triathlontävling på Tjörn som har en startgrupp för personer som har amputerats. Magnus anmäler sig och på den träningsvägen är det. När han får höra talas om RTP:s coachprojekt där personer som ska eller nyligen har amputerats ska få träffa en förebildscoach anmäler han sig. Så att andra ska kunna få stödet han själv saknade.
En av personerna Magnus har matchats med är Hasse Johansson. Hans högra ben amputerades nedanför knät efter att han blivit påkörd av en buss i april förra året. Till skillnad från Magnus var amputationen inte frivillig – även om han fick frågan när han var helt full av smärtstillande.
– Ibland har jag undrat vad som hänt om jag hade sagt nej då. Hur hade det varit?
Det krävdes en andra kompletterande amputation av benet i november för att det skulle bli bra, efter den första var kanterna hårda och han hade svåra smärtor. Även Hasse upplever att gåskolan var tämligen poänglös. Han var för ung, stark och duktig. Men i hans grupp fanns en ännu yngre deltagare, en 37-årig kille, och de hade utbyte av varandra.
Väl hemma igen är det lite svårt att komma igång, men att börja jobba står högt på agendan. Och i februari, bara fyra månader efter den andra amputationen, är Hasse tillbaka på jobbet som fastighetsskötare. Envis och med ett rejält pannben är det heltid som gäller från start. Arbetsgivaren är förstående och Hasse kan ta pauser när han behöver.
– Det funkar bra, men det kan vara lite krångligt när jag ska klättra på stegar eller ner på golvet.
Men efter jobbet är han trött och det blir mycket tid i den stora bekväma soffan. Så när sambon Gunilla fick nys om coachprojektet och tyckte att Hasse skulle vara med nappade han på förslaget, även om han inte hade en tydlig bild om vad han vill prata med coachen om. Men att komma ut och jogga och cykla fanns i tankarna. Hasse och Magnus träffades första gången i våras för ett ”lära känna”-samtal. Även då pratades det en hel del fotboll. Sedan kom sommaren och det här är andra gången de ses, så det är fortfarande inte helt solklart vad de ska ägna framtida möten till. Magnus poängterar att allas upplevelse av en amputation är olika.
– Det är inte jag som har svaren, den jag besöker sitter på sina egna svar. Och så ger samtalen mig någonting varje gång också.
Vi pratar om deras personliga upplevelser. I Magnus fall var det en befrielse, smärtorna försvann nästan helt efter amputationen.
– En fördel med att jag hade haft smärta var att jag efter amputationen inte jämförde med att vara oskadad. Och då var det värt det alla dagar i veckan.
Även för Hasse var den andra amputationen en lättnad, smärtorna minskade påtagligt och i dag har han bara lite ont i stumpen, framför allt på nätterna. Ingen av dem har några större fantomsmärtor, men upplever fantomsensationer. Hasse berättar att han fryser om foten ibland.
– Det är skitskumt. Och ibland kan jag känna en vattendroppe som rinner nerför benet.
Magnus säger att det händer att han får kramp i foten.
– Hur blir du av med ett sendrag i en vad som inte längre finns? Det är bara att vänta tills hjärnan fattat.
Båda två önskar att vården kunde vara mer individanpassad när det gäller amputation. I dag är den anpassad efter att majoriteten som behöver amputera är äldre och ganska krassliga. Till exempel har Magnus fått kämpa sig till en löparprotes.
– Den kanske kostar 20 000–30 000 kronor, men jag tänker att den långsiktiga besparingen för samhället av att jag håller igång är mycket större, säger Magnus.
Han konstaterar att 18-årsdagen är en vattendelare, innan dess är det mycket lättare att få fler olika typer av proteser. Dessutom är skillnaderna stora i landet. Båda två tycker att det vore värdefullt med en gåskola anpassade efter yngre och medelålders som ska tillbaka till ett aktivt liv med arbete, familj och fritid.
Hasse och Magnus säger att de blivit väl bemötta efter sina amputationer. Även om det skiljer sig väldigt mycket hur folk hanterar det – en del ställer frågor, andra låtsas som ingenting. De tre senaste åren har Magnus bara blivit illa bemött en enda gång, och det var paradoxalt nog av en person som själv hade amputerats. Magnus som kör utan kosmetik (protesen är inte klädd med ”hud”) hade shorts på sig när han skulle flyga på semester. Då kommer en man fram och undrar varför han inte har kosmetik. Han svarar något kort och tänker inte mer på det. När de stiger av planet några timmar senare kommer mannen fram igen. Rejält dragen och aggressiv.
– Det var först då jag insåg att han också var amputerad. Han blev nästan fysisk, det var några andra som gick emellan, säger Magnus.
Så här i efterhand går det bara att spekulera kring varför det var så provocerande med den oklädda protesen, men om inte annat visar det att olika personer hanterar en amputation på väldigt olika sätt.
Hasse och Magnus är överens om att humor är ett bra knep i mötet med andra. Att om man själv skojar om sin amputation blir det lättare att våga ställa frågor. Hasse berättar att när jobbarkompisarna frågat om en ventil på protesen (självklart med svartgul tejp) har han ibland retats och sagt att det är där han tömmer ut blod och var. Eller som när sjuksköterskan på vårdcentralen frågade hur lång han är och han svarade:
– Det beror på vilket ben jag står på – 1.85 eller 1.30.