Svensk välfärd står inför enorma utmaningar. Behovet av insatser ökar samtidigt som bristen på både pengar och kompetens i välfärdens verksamheter blir alltmer påtaglig. Dessa utmaningar kräver förändring och nytänk. Digitalisering och e-hälsa kommer att bli betydande katalysatorer i det paradigmskifte hälso- och sjukvården står inför. Visst kommer digitaliseringen att kunna förändra hälsopanoramat, så att vissa sjukdomar försvinner och funktionsnedsättningar som tidigare orsakat ohälsa kan kompenseras. Och visst kommer digitaliseringen att skapa bättre förutsättningar för effektivare och mer personcentrerade insatser, men tyvärr beskrivs den ofta alltför onyanserat som den enda lösningen på alla välfärdens problem.
I boken Nära liv – nära vård i en digital vardag, som förbundet publicerade förra året, lyfter vi några av de aspekter som tillsammans utgör digitaliseringens dilemma. Digitaliseringen påverkar aktivitet, delaktighet och hälsa både positivt och negativt. Den stödjer och motiverar oss att följa kost- och motionsråd, samtidigt som den ökar vårt stillasittande och sänker vår koncentrationsförmåga. Den hjälper oss att få ihop vardagspusslet och att hålla kontakt med nära och kära, men stänger samtidigt ute dem som inte har de digitala färdigheter som krävs eller de ekonomiska resurser som behövs för att kunna köpa de senaste digitala prylarna. Digitaliseringen både ökar jämlikheten och skapar klyftor i samhället. Det är digitaliseringens dilemma.
Som profession har vi utmaningar i relation till digitaliseringens dilemma, men vi måste också ta kommandot och synliggöra vårt bidrag. Vi kan och vi ska bidra med vår kompetens så att människor får möjlighet att använda digitaliseringens potential i sin vardag, samtidigt som vi måste verka för att begränsa det digitala utanförskapet. Men om vi som profession ska bli en självklar del av lösningen behöver vi själva digital kompetens.
Digital kompetens är enligt Europakommissionen en av de nyckelkompetenser för livslångt lärande som medborgarna behöver för att kunna bidra till en hållbar samhällsutveckling och innefattar bland annat kunskaper om att söka information, kommunicera, interagera och producera digitalt samt färdigheter att använda digitala verktyg och tjänster. Kravet på denna generella kompetens delar vi med alla professioner inom välfärdssektorn, men som arbetsterapeuter behöver vi även en specifik digital kompetens – kompetens att inkludera digitala aktiviteter och miljöer i arbetsterapeutiska insatser i syfte att stödja personers möjlighet att göra det de önskar och behöver i sina vardagsmiljöer. Det är vår professions unika bidrag.
Vi ska vara stolta över att vi arbetsterapeuter, som första hälso- och sjukvårdsprofession i Sverige, nu har inkluderat digital kompetens i våra kompetensbeskrivningar. Här är vi föregångare och vi markerar tydligt att vi vill och har något att bidra med. Nu gäller det att få andra att lyssna.
Vi behöver därför alla hjälpas åt och ta ansvar för att lyfta fram vårt bidrag – till kollegor, chefer, politiker och andra beslutsfattare – så att arbetsterapeuters digitala kompetens uppmärksammas och tas tillvara i strävan mot ett jämlikt och hållbart samhälle.
Ida Kåhlin
Ordförande