Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Det brinner i knutarna. Både symboliskt och i skogar nära dig. Runt om i världen demonstrerar skolungdomar och andra för klimatet. Budskapet är tydligt och har stöd i forskningen: Vi har inte tid att vänta. Förändring är inte ett frivilligt val om vi ska kunna bygga en hållbar värld för oss själva och framtida generationer.
I Agenda 2030 har FN samlat 17 mål för en hållbar framtid. De flesta av dessa är relevanta för arbetsterapeuter, bland annat god hälsa och välbefinnande, jämställdhet, hållbar konsumtion och produktion, hållbara städer och samhällen samt minskad ojämlikhet.
Arbetsterapeuten Petra Wagman är forskare vid Jönköping university och huvudförfattare till den uppdaterade versionen av Sveriges Arbetsterapeuters skrift Hållbar utveckling – arbetsterapi kan bidra och göra skillnad.
– Som individer har vi alla ett ansvar. Sedan har varje profession ett ansvar, för det här är den största frågan vi har att brottas med.
Hon tycker att arbetsterapeuter som profession, genom sin aktivitetskompetens, har mycket att bidra med.
– Inom arbetsterapi finns stor kunskap om människors vardagliga aktiviteter. Och människors vardagliga aktiviteter är definitivt relaterade till den situation vi befinner oss i nu, men kan också bidra till lösningar.
Petra Wagman drar parallellen till att arbetsterapeuter ofta möter människor som inte längre kan göra det de vill och behöver på grund av exempelvis skada och sjukdom och som behöver förändra hur de gör saker, mer eller mindre frivilligt. På samma sätt är det med hållbar utveckling.
– Vi behöver anpassa våra aktiviteter överlag, inte på grund av sjukdom eller skada, utan för att vi övertrasserar alla konton som finns när det gäller biologisk mångfald, utsläpp och så vidare. Och vi arbetsterapeuter är proffs på aktivitetsförändringar, även när det var något man inte önskade sig från början. Jag tror inte vi har insett vilken potential vi har när det gäller hållbar utveckling. Vi har förmågan att se kopplingen mellan vad folk gör, hälsa och miljö. Hela vägen från individ till global nivå – och de sakerna hör ofta ihop.
Petra Wagman lyfter fram att arbetsterapeuter kan bidra på flera olika plan, oavsett tjänstetitel. I den kliniska vardagen kan det handla om att möjliggöra för människor att göra bra val i vardagen. Att ha ett öppet sinne, ställa frågor och att ha hållbarhet i bakhuvudet.
– Vi ska inte predika för människor vi möter om hur de ska leva, för det gör vi aldrig i några andra sammanhang.
Hon fortsätter:
– För många människor är däremot hållbarhet väldigt viktigt, men sedan sätter skada och sjukdom käppar i hjulet. Det behöver vi vara lyhörda för som arbetsterapeuter. Är det viktigt för personen att kunna åka kollektivt? Att sopsortera? Människor ska inte behöva finna sig i att leva mindre hållbara liv än de önskar.
Petra Wagman ser också att arbetsterapeuter har mycket att bidra med på grupp- och samhällsnivå. Ett exempel är utveckling av bostäder som människor kan leva i oavsett ålder och funktionsnedsättningar, som minskar behovet av anpassningar och onödiga flyttar. Det kan också handla om att bidra med kunskap för att utveckla en mer tillgänglig kollektivtrafik. Andra frågor handlar om system för återbruk och återvinning av exempelvis hjälpmedel. Hon poängterar att allt hänger ihop, att hållbarhet handlar om både här och där. Hur ser villkoren ut för personen som tillverkade ett hjälpmedel? Vilka råvaror har gått åt? Och så vidare. Hon konstaterar att det här är otroligt komplext, och att arbetsterapeuter självklart inte har alla svaren. Bara en så enkel vardagsaktivitet som att äta frukost skapar en rad frågor.
– Ta teet du kanske dricker på morgonen och börja fundera på alla människor och aktiviteter som varit involverade för att det kommit hela vägen till dig. Alla de sakerna kan göras mer eller mindre hållbart – allt ifrån vad odlaren fick betalt och vilka gifter som användes till hur det transporterades till din affär …
Petra Wagman konstaterar att man får försöka göra så gott man kan, och acceptera att det inte finns några enkla svar. Dessutom poängterar hon att alla människor inte har samma resurser och möjligheter att leva hållbart. Inte här hemma i Sverige, och framför allt inte globalt.
– Men vi som har alla förutsättningar har ett större ansvar. Min personliga åsikt är att vi inte har rätten att säga att vi inte vill betala mer, enbart för att vi inte har lust. Men jag har stor respekt för de som inte kan välja.
Att söka sig till nya arenor, exempelvis inom kooperativa verksamheter och ideell sektor, ser Petra Wagman som en väg för arbetsterapeuter att bidra till ett mer hållbart samhälle. Hon tar de stora second hand-kedjorna som exempel. De bidrar både till social hållbarhet genom att ge människor långt ifrån arbetsmarknaden möjlighet att jobba och till ekologisk hållbarhet i form av minskad nykonsumtion och återbruk. För att ta plats på nya arenor tror hon att det är viktigt att även söka sig till organisationer som inte anställer arbetsterapeuter i dag.
– Det gäller att inte fastna i ”vem ska betala för oss?” När jag gick ut arbetsterapeututbildningen 1995 var Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen nyare arenor – nu är de självklara. Man får berätta vad man kan bidra med, annars låser man sina egna dörrar.
En annan aspekt av hållbarhet är att vidga resultatutvärderingen av arbetsterapeutiska insatser, från att enbart se på effekten för enskilda individer till att gälla en större krets. När det gäller aktivitetsbalans, kan en insats i ett individperspektiv bidra till högre aktivitetsbalans och bättre självskattad hälsa, men samtidigt påverka andra människors aktivitetsbalans negativt.
– Resor är ett jättebra exempel. Som individ kan du uppleva bättre aktivitetsbalans av att åka på en all inclusive-vistelse. Det kan vara bra för att ladda batterierna och återhämta sig. Men först är det flygresan, sedan kan man fundera på vilka villkor de som jobbar på hotellet har och så vidare.
Petra Wagman vill gärna utvidga aktivitetsbalans-begreppet till en ”ekovariant” som inte berövar andra människor, och framtida generationer, deras möjlighet till aktivitetsbalans.
– Frågan är dock hur stor cirkeln ska vara.
I sin forskning har hon börjat studera den här typen av utökad aktivitetsbalans och bland annat medverkat i studier för sammanboende småbarnsföräldrar och tittat hur det ser ut för båda parter.
– Jag skulle vilja intervjua par där båda parter får ihop livet och sin aktivitetsbalans – jag är intresserad av vad det är som gör att det fungerar.
Petra Wagman ser ett stort behov av forskning kring arbetsterapi och hållbar utveckling, framför allt av tillämpad karaktär. De artiklar som finns publicerade är mer diskuterande och utforskande.
– Tyvärr tror jag att det är svårt att hitta finansiering för att studera aktivitetsmönster och hållbarhet. Jag har inte hittat lämpliga ställen att söka medel från, det faller inte tydligt in i klinisk, patientnära forskning.
Men hon låter sig inte nedslås utan kommer att fortsätta försöka leta efter finansieringsmöjligheter. Hon ser också ett behov av att samverka med fler professioner, även utanför hälso- och sjukvården, både inom forskning och andra verksamheter.
– Vårt fokus som arbetsterapeuter är aktivitet, vi kan ju inte kemi och liknande. Jag kan inte skilja en typ av plast från en annan. Spontant kan jag tänka mig att vi skulle kunna finnas på exempelvis en miljöförvaltning eller liknande och bidra med kunskap om vad som krävs för att människor ska ändra sitt beteende. Hur ser våra vanor ut? Hur påverkar det jag gör min identitet? Vem är till exempel en bussåkare eller cyklist? Är det ”tufft” eller behövs en snabb bil för det?
Slutligen konstaterar Petra Wagman att hållbarhet handlar mycket om inställning och perspektiv på tillvaron. Är det exempelvis äckligt att köpa begagnat, men lyxigt att bo på hotell?
– Hotellsängar är ett utmärkt exempel, hur många har inte sovit i dem? Det visar att det inte handlar om aktiviteten i sig, att sova i en begagnad säng, utan om mycket annat runtomkring.