Gubbflyttare

Text: Anki Wenster  Foto: André de Loisted

Röda mattan i Malmö rådhus är alltid utrullad. Den leder upp för trapporna och fram till vita pardörrar med mässingsskylten Stadsfullmäktiges ordförande ingraverat med stora bokstäver. I höstas valdes arbetsterapeuten Carina Nilsson som den första kvinnan till ordförande i kommunfullmäktige i Malmö. Borg­mästartiteln fick hon på köpet, historiskt var det en titel som gavs till stadens rådman och Carina Nilsson brukar presentera sig som ”fullmäktiges ordförande, det som ibland kallas borgmästare”.

– Det känns konstigt att det fortfarande finns områden där man är först som kvinna.

Rådhuset med anor från 1500-talet är hennes arbetsplats när kommunfullmäktige sammanträder varje månad och som i dag vid offentlig ­representation för Malmö stad. I vanliga fall har hon ett mer funktionellt kontor på stadshuset. Hon slänger en blick upp mot taket, fem meter i takhöjd och 50 kvadratmeters golvyta. Det blir ganska kallt här inne påpekar hon.

I skinnetuiet på skrivbordet vilar den 1,4 kg tunga borgmästarkedjan i silver med guldplaketter. Om några timmar ska hon placera den över sin marinblå klänning – som matchas med klarröda mockastövletter – och dela ut Malmö stads kulturpris.

Konstigt att det fortfarande finns områden där man är först som kvinna.

– Jag är egentligen inte så klädintresserad, men när jag har kedjan på mig måste jag tänka på vad jag har under eftersom jag ofta blir fotograferad.

Carina Nilsson har bytt jobb och kostym flera gånger i sitt liv. Från klinisk arbetsterapeut till lärare på arbetsterapeututbildningen i Lund, och från ordförande för miljönämnden till kulturnämndsordförande. Därefter blev hon kommunalråd för socialtjänst, vård och omsorg och ­politiker på heltid. Uppdraget hon har nu känns fortfarande lite ovant. Som ordförande samordnar och leder hon fullmäktiges möten där de 61 ledamöterna möts, debatterar och fattar beslut.

Hon svarar snabbt och bestämt nej på frågan om det bara var med lust hon tog sitt nuvarande uppdrag. Hon hade gärna fortsatt som kommunalråd med ansvar för vård- och omsorgsfrågor, som hon känner speciellt varmt för. Men hon har förståelse för valberedningens ”pussel” och betonar att det samtidigt är ett fantastiskt uppdrag där hon får möjlighet att möta människor och att ha längre och djupare samtal, utan talarlista och dagordning.

Både Carina Nilssons politiska engagemang och valet att bli arbetsterapeut bottnar till stor del i personliga erfarenheter. Hon växte upp i Malmö med sina föräldrar. Mamman var rullstolsburen efter polio i tonåren och det var naturligt att ­stötta hemma, men samtidigt såg hon bristerna i välfärden genom sin mammas ögon.

– Välfärdssamhället har betytt mycket för min mamma och indirekt för mig. Det är så påtagligt. Rent faktiskt hade jag inte kunnat flytta hemifrån och utbilda mig utan att hemtjänsten byggts ut med kvälls- och nattpatrull under 1970-talet.

Och när vi fick lyft blev det mycket lättare, då kunde vem som helst lyfta henne, det minns jag som liten. Min mamma var en positiv person som trots sin funktionsnedsättning kunde leva ett fullgott liv och det har påverkat mig mycket. Det låg nära till hands att välja en utbildning inom vården, men hon var klar över att omvårdnad inte var något för henne. Däremot lockade rehabiliteringsområdet och 1977 började hon arbetsterapeututbildningen i Jönköping som avslutades i Lund med examen som 21-åring. Då hade hon redan varit engagerad i handikapprörelsen i flera år och blev så småningom ordförande i funktionshinderrådet i Malmö.

– Det var en rörelse som präglade mig starkt där man krävde sina rättigheter. Engagemanget för politiken startade i handikapprörelsen när jag insåg att det var nödvändigt för att förändra lagstiftning och beslut.

En annan ingång till politiken var kvinnorörelsen, där har hon alltid känt sig hemma och sedan tio år är hon ordförande för S-kvinnor i Malmö. Men att det blev en politisk karriär var egentligen inte planen. Hon trivdes som arbetsterapeut och såg det som sin egentliga yrkeskarriär, och under många år avlöste politiska uppdrag varandra parallellt som hon jobbade som arbetsterapeut innan hon tog steget ut i politiken på heltid.

– Jag har inte valt bort arbetsterapin, annat har kommit emellan i stället. Jag jobbade länge i öppenvården och minns att jag tyckte det var lika roligt varje gång jag ringde på en dörr och fick möta hela människan.

Hon har ofta nytta av sin bakgrund i möten med människor, inte minst när de handlar om att kunna för­klara svåra begrepp på ett enkelt sätt. Just nu funderar hon över hur hon ska lägga upp strategin inför kvällens debatt om EU-valet på en daglig verksamhet. Det händer också att hon sneglar på förflyttningsteknik och ergonomiska ­arbetsställningar när hon besöker verksamheter.

Men hon funderar och oroas också över den stora ökningen av psykisk ohälsa hos unga. För drygt tio år sedan skrev hon en masteruppsats i folkhälsa om just den här gruppen och hon är övertygad om att här finns mycket att göra utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv.

Engagemanget för politiken startade i handikapprörelsen när jag insåg att det var nödvändigt för att förändra lagstiftning och beslut.

Under åren som politiker har Carina Nilsson varit med om att besluta om alltifrån miljövillkor för Öresundsbron till mötesplatser för äldre. Utmaningarna just nu är att styra rätt i ett nytt politiskt läge där socialdemokraterna och liberalerna gemensamt har makten. Som politiker är hon medveten om hon alltid ifrågasätts av oppositionen för vad hon gör och säger (i talarstolen).

– Det är en speciell situation att alltid leva i en ”öppen konflikt”, den behöver inte vara personlig men följer med politiken. Baksidan kan vara att det ibland dyker upp obehagliga mejl, men jag har inte känt mig direkt hotad.

För en politiker finns inte reglerade arbetstider. Tio år som kommunalråd har gjort henne ganska härdad och hon är tacksam för att de två döttrarna var större när hon blev kommunalråd. Hur det blir nu återstår att se, men hennes företrädare hade mellan 150 och 200 representationstillfällen per år och hon räknar med många kvällsaktiviteter och ”C-turer” (att jobba kväll i vården, red:s anm.). Oavsett om det är föreningar som firar jubileum eller ambassadörer som passerar Malmö, kräver varje möte ett tal eller framträdande som ska förberedas.

I Bernadottesalen hänger kungaporträtten på rad. Nyligen gjorde Carina Nilsson en uppskattad ”feministisk visning” för en PRO-grupp där hon bara pratade om kvinnoporträtten. Det handlar inte alltid om de stora politiska frågorna påpekar hon, men det är nog så viktigt att lyfta jämlikhetsperspektivet även i mindre sammanhang.

Carina Nilsson fyller 60 år inom kort och reflekterar över att hon som alltid varit yngst plötsligt tillhör det äldre gardet i kommunpolitiken. Det är svårt att greppa. Hon vill fortsätta att arbeta för en öppen stad, men har också planer på förändringar i den nära miljön. Hon pekar mot rummet intill som hittills kallats damrummet och där det än så länge bara hänger porträtt på män.

– Det ska heta Anna Stenbergs salong. Hon var den första kvinnan som valdes in i stadsfullmäktige för drygt hundra år sedan och Malmö museum håller på att ta fram ett porträtt. För att göra plats har jag flyttat på några av gubbarna.