Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud
Det har gått över 30 år sedan Marit Sundin senast använde en protes. Då var det påtvingat, i dag är det frivilligt.
– Jag har fixat en ”stump” för att förlänga ena benet. Jag vill inte gå, utan jag vill ha två knän för då kommer jag att kunna yoga bättre och göra andra träningsmoment.
Med den nya protesen blir högerbenet lika långt som det vänstra och då borde det gå att ta träningen till nästa nivå. Och den som sett Marit Sundin i TV4:s program Vinnarskallar vet att hon gillar att utmana sin kropps gränser. Det är bara att gå till närmaste utegym och pröva att gå armgång för att fatta hur grymt vältränad hon är – vi talar 32,8 meter. För tittarna ser det ut som om hon fortsätter fast hon vet att hon har vunnit, men egentligen var hon först ut och satte press på de andra, betydligt yngre, deltagarna. Men även om hon hade varit sist ut hade hon inte slutat vid vinst.
– Oavsett skulle jag ha gått tills jag stupat, jag tävlar mot mig själv.
Men vi återkommer till tv-tävlingarna på Kanarieöarna och backar bandet till en vinterdag i februari 1977 i Hedemora. Marit är tre och halvt år och leker med en ett år yngre kompis. De tar sina små sparkar och hamnar på något sätt vid riksvägen. Vad som händer sen minns inte Marit, utan det har vänner till familjen, vars bil hon släppte förbi, berättat.
– Jag ställer min spark och ska gå över vägen. Jag tittar och går. Sedan kommer lastbilen.
Både benen måste amputeras. Högerbenet högt upp på låret, vänsterbenet ovanför knät. Sen svartnar och dör huden, vilket gör att det krävs en lång rad transplantationer från andra delar av kroppen. Marit blir kvar på sjukhuset till slutet av april.
– Jag minns nästan bara positiva saker från sjukhustiden. Sedan vet jag att de har opererat mig och att jag hade ont, men det är ingenting som kroppen och minnet har velat bevara.
Familjen tog inte heller några bilder på sjukhuset och från tiden före olyckan minns Marit inte speciellt mycket.
– Mitt liv har alltid varit så här. Det är inga konstigheter.
Hon var en aktiv unge, hoppade på rumpan och lekte. Men så var det, det här med proteserna. De första hade ingen knäled, och hon var tvungen att använda dem ganska mycket. Inte nog med att det var svårt och gick långsamt att gå, det gjorde ont också. Den transplanterade huden var ömtålig och det skavde. Och hon fick ont i ländryggen.
– Jag var jättefrustrerad. När jag fick min första rullstol i trean blev det ännu jobbigare med proteserna. Jag förstår inte att många ser rullstolen som sista utvägen, när jag vet att den är helt fantastisk och jag slipper skav, svettningar och kan ta mig långt.
Att sätta sig i sitskin, det är som att flyga eller åka rodelbana. Det är häftigt vad man kan göra med en kant och lite snö.
Hon sa hejdå till proteserna så fort hon fick möjlighet som tolvåring. När hon gick i fyran–femman var skidåkning populärt bland klasskamraterna. Det fanns två berg med liftar i Hedemora och Marit hängde på till backen, åtminstone för att fika. Fast det stannade inte vid varm choklad och bulle.
– Jag får idén: Shit, det här måste gå att göra sittandes.
Marit har turen på sin sida, i Hedemora finns vid den här tiden två bilanpassningsföretag. Det ena drivs av Ecke Lindgren som dessutom tränar dåvarande ”handikapplandslaget” i alpint. Han och Marit börjar arbeta fram en sitski till henne.
– De varianter som fanns var som stora gigantiska badkar.
Hon behövde något smäckrare. Resultatet av deras arbete blev en formgjuten låda, likt en stor pjäxa där Marit satt fastspänd, med en fjädring och fot som kunde klickas in i en skida. Det blev starten på en livslång kärlek till utförsåkning.
– Att sätta sig i sitskin, det är som att flyga eller åka rodelbana. Det är häftigt vad man kan göra med en kant och lite snö. Jag letar hela tiden efter magiska svängar – och lössnö. Jag har en gräns, men jag åker oftast strax under gränsen fartmässigt. Det är där jag vill vara. Så jag är inte dumdristig.
Redan 1986 är hon föråkare på VM, fyra år senare på VM i Colorado tar hon guld i samtliga alpina grenar. Sitski-karriären kröns av ett guld i storslalom på Paralympics i Albertville 1992. Men en krasch sätter stopp för att köra fler OS-grenar. Hon fortsätter tävla säsongen därefter, men ryggskadan gör sig påmind och hon väljer att avsluta sin elitsatsning.
– Tack och lov funkade det att friåka, så jag behövde inte släppa att åka för att det kul.
Hon läser en idrottskonsulentutbildning på Lillsveds idrottsfolkhögskola, men ledsnar på Stockholm och flyttar till Östersund för att plugga turismledarskap.
– Jag ville närmare fjällen, det var Åre som hägrade.
I den jämtländska skidorten träffar hon sin blivande man, Martin. De blir kvar i 14 år och hinner få två döttrar, som i dag är 9 och 12 år. Som gående är det svårt att låta bli att tänka att det verkar osmidigt att bo i Åre som rullstolsburen. Marit bara skrattar.
– Det är bra att bo i en norrländsk ort, där plogar och skottar de när det snöar. När alla vaknar är det klart. Snöar det på dagen, fortsätter de.
Men nivåskillnaderna var förstås lite besvärliga, och det blev en hel del bilåkande.
– Jag hade en fyrhjulig motorcykel också, som jag kunde åka lite på berget med, men den var lite väl brötig.
När första barnet kom blev behovet av ett smart sätt att ta sig fram mer akut. Kombon rullstol och barnvagn var inget vidare. Och Marit ville kunna delta i barnens aktiviteter och ta sig fram på besvärliga underlag. Att stå vid sidan på en lekplats ligger inte i hennes natur.
– I vår vänskapskrets deltar mammor och pappor alltid – även vuxna leker i Åre, säger hon och konstaterar att hon i vissa lägen aktivt väljer bort att delta, som till exempel på hoppland där det blir väldigt intensivt. Men hemma i trädgården hoppar hon på studsmattan.
Elrullstol kändes inte heller rätt, men det borde gå att sätta en sits på en segway. Den här gången fick hon hjälp av det andra bilanpassningsföretaget i Hedemora. Resultatet blev Addseat, en sits som det funkade att köra segway med. Första testet gjorde Marit hemma hos svärföräldrarna ute på landet, norr om Kungälv, där hon tidigare hade haft svårt att ta sig utanför tomten. Grusvägar och elljusspår var stängda för henne.
– Det var som att sväva över alla de här bökiga underlagen. Vi kunde ta långpromenader i vinterväglag.
Addseaten gick varm under småbarnsåren. Den blev också till ett eget företag – och 2014 utsågs Marit till Årets uppfinnarkvinna av Svenska Uppfinnareföreningen.
– Jag kände att fler måste få möjlighet att använda Addseat. Jag körde företaget i sex år, nu är jag passiv delägare.
I längden blev det för slitsamt, Marit var ständigt på resande fot och så fort hon kom hem till Åre var hon på väg därifrån. Längtade efter lite mer sol och värme på sommaren. Inte ens skidåkningen kändes speciellt kul. 2015 valde familjen att flytta till Stockholm, eller Täby närmare bestämt. Marit började arbeta på Personskadeförbundet RTP, som av en lycklig slump behövde en medarbetare för sitt arbete för personer som lever med en amputation.
– I ett tidigt skede, i mitt kartläggningsarbete, blev det påtagligt att det behövs förebilder.
Rehabiliteringen är väldigt bristfällig om du blir amputerad. I princip skickas du bara hem med smärtstillande. Det här är ingen prioriterad målgrupp.
Varje år amputeras 2 000–3 000 personer, huvudsakligen äldre, i Sverige. De flesta på grund av diabetes och hjärt- och kärlsjukdom.
– Det största problemet är fantomsmärtor och hur man lever med det, säger Marit och berättar att hon själv tack och lov har sluppit det, oklart varför.
Insikten att det behövs förebilder blev till ett treårigt Arvsfondsprojekt (Sveriges Arbetsterapeuter är samarbetspartner) där man utbildar coacher med egen erfarenhet av amputation. De ska stötta personer som nyligen förlorat en kroppsdel att komma tillbaka till ett aktivt liv. Förhoppningen är att arbetssättet ska kunna överföras till andra grupper.
Så när produktionsbolaget för Vinnarskallar hörde av sig till Marit förra våren var det inte svårt att tacka ja. Det var en strålande möjlighet att själv få vara en förebild för tittarna. Hon insåg snabbt att hon skulle behöva träna rejält inför programmet. Skidkrascher, tungt jobb på gym och graviditeter hade slitit på kroppen. Hon hade utvecklat diskbråck och tränade mest på sjukgymnastiknivå. Den starkare vänstersidan hade dessutom bidragit till en felrotation i höften. Till saken hör att hon i samma veva fick en ny formgjuten dyna till rullstolen som underlättade en mer symmetrisk träning.
– Det var positivt att lägga om träningen, att köra maximalt. Det var helt fantastiskt när jag fick den nya dynan, då försvann mina problem. Jag tvingades att sitta rätt.
I november åkte hon till Kanarieöarna med ett gäng framgångsrika paraidrottare.
– Det är det bästa jag gjort. För mig handlar det om att vi fick ett smörgåsbord av utmaningar där allt var anpassat till oss. Vi visste att vi kunde göra dem, så är det inte i vanliga samhället. Och jag gillar ju utmaningar … Tävlingarna var otroligt roliga, men också att du utvecklas när du hänger så tajt i en grupp i pressade situationer, i glädje och sorg. Det var ”once in a lifetime”.
Mellan tävlingarna delar deltagarna med sig av sina liv. Marit valde att vara väldigt öppen.
– Det var hela grejen, majoriteten av programmet handlar om oss som personer. Och vi har viktiga historier att berätta, som många behöver få höra. Tävlingarna var en bisak.
Öppenheten i programmet står i kontrast till hur hennes egen familj hanterade olyckan. De talade helt enkelt inte speciellt mycket om den.
– Vi hade nog behövt prata om det när jag var i tonåren, 15–17 år, och gräva lite i det. Men jag mådde bra och har aldrig blivit mobbad eller haft några djupa kriser. Samtidigt har det nog format vår familj.
Att prata om olikheter och öka kunskapen om funktionsnedsättningar är viktigt för henne i dag – och hon har bland annat varit i barnens klasser och pratat. Hon hoppas att Vinnarskallar bidrar till ett öppnare och mer tillåtande samhälle.
– För mig har det alltid varit fokus på göra och delta, inte hur det ser ut. Jag har till exempel alltid simmat väldigt mycket, men mina ben ser ju bedrövliga ut. Jag går och simmar ändå. Det är mycket viktigare att jag mår bra och har hälsan och gör något jag tycker om, än att jag ska bry mig om vad folk tycker.