Text: Katja Alexanderson. Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Korta anställningar, vikariat, tidsbegränsade projekt. Personer med återkommande depressioner eller annan affektiv problematik går ofta ut och in i arbete – och när man blir sjukskriven har man många gånger inget jobb att komma tillbaka till. Det i sin tur riskerar att bidra till att förvärra depressionen. Arbetsterapeuten Suzanne Johanson disputerade vid Lunds universitet tidigare i år och har i sin forskning utvärderat en nyutvecklad intervention Individual Enabling and Support, IES, för återgång i arbete för personer med affektiva sjukdomar. Grunden för avhandlingen är en randomiserad kontrollerad studie med 63 vuxna deltagare inskrivna i öppenpsykiatrin som var arbetslösa och långtidssjukskrivna. Deltagarna slumpades antingen till IES eller traditionell arbetsrehabilitering. Därtill gjordes en implementeringsstudie, en kvalitativ studie om hur metoden fungerade i praktiken samt en inledande kartläggning av målgruppen. Det visade sig att IES-metoden var väldigt framgångsrik.
– Efter 12 månader hade drygt 42 procent anställningar på den öppna marknaden, jämfört med 4 procent i kontrollgruppen. Det är starka siffror, men samtidigt är det en liten grupp. Så man behöver pröva det i ännu större skala.
IES utgår från tidigare forskning vid Lunds universitetet som visat att personer med allvarliga psykossjukdomar vill och kan börja arbeta bara de får rätt stöd. Den evidensbaserade metoden Individual Placement and Support, IPS, kan beskrivas som klassisk arbetsrehabilitering fast tvärtom. I stället för många år av stegvis rehab, med träning i skyddade miljöer och praktik, söker deltagarna direkt riktiga arbeten på den öppna marknaden. Synsättet bakom IPS handlar om att förändra synen på psykisk ohälsa och bygger på ett återhämtningstänk där människor ska kunna komma tillbaka till de livsroller de själva vill ha i samhället.
Centralt i både IPS och IES är stödpersoner, arbetsspecialister, som hjälper deltagarna att hitta jobb och som sedan finns kvar och stöttar vid behov. Kontinuiteten är en viktig aspekt. Deltagarna slipper börja om hela tiden och träffa nya kontaktpersoner, vilket är vanligt i traditionell arbetsrehabilitering.
Suzanne Johanson lyfter fram att personer med affektiva sjukdomar kan ha svårt med förändring och att komma igång med nya saker även om man vill börja arbeta.
– I psykosgruppen såg man att personer som även hade depressiva symtom hade lägre motivation, och för dem blev det svårare att komma ut i arbete.
Suzanne Johanson fortsätter:
– Det var också ganska tydligt i gruppen vi träffade. Ingen trodde att de skulle klara av att gå tillbaka till jobb.
Därför har den ursprungliga IPS-modellen utökats med tydligare inslag av motiverande samtal, kognitiva strategier och strategier för tidsanvändning. De första månaderna handlar mycket om att stärka personernas tro på sig själva och sin förmåga att klara ett vanligt arbete. Men man gör ingen arbetsförmågebedömning i traditionell mening. Arbetsspecialisten och personen träffas till en början varje eller varannan vecka.
– Första mötet brukar vara inom psykiatrin, men sedan försöker man ses ut i samhället.
Inledningsvis gäller det att få i gång förändringsprocessen och identifiera vad personen vill jobba med och hur man kommer dit, baserat på intresse och tidigare erfarenheter. Vilka hinder finns och vad kan man göra för att övervinna dem?
– Arbetsspecialisterna jobbade tillsammans med personerna kring hur deras dagar såg ut, och med aktivitetsbalans. Vilken struktur behövs för att kunna börja arbeta igen? Det måste finnas plats för ett jobb. Har du gått hemma i fyra år har du skapat andra rutiner för din vardag.
En annan del var att hitta kognitiva strategier. Om en person exempelvis är rädd för att ringa arbetsgivare jobbar man med olika sätt för att övervinna rädslan och man kunde även träna på den besvärliga situationen med rollspel.
Efter den inledande fasen var det dags att börja söka jobb. En oerhört viktig del av arbetsspecialistens uppdrag är att nätverka med potentiella arbetsgivare och att matcha personen med lämpliga jobb. I studien gjordes en första utvärdering vid 6 månader och då var det ingen skillnad mellan traditionell rehabilitering och IES.
– Personerna hade varit sjukskrivna mellan 4 och 12 år. Då krävs det tid för att komma tillbaka – att tillsammans med arbetsspecialisten bygga upp en plan med mål och delmål tar flera månader.
Suzanne Johanson lyfter också fram att den individuella planen är ett levande dokument, att den revideras efter hand – kanske vill personen hellre jobba med något annat.
Vid uppföljningen efter 12 månader hade IES-gruppen dragit ifrån. Inte bara hade fler anställningar på den öppna marknaden (42 jämfört med 4 procent) de arbetade fler timmar per dag, fler timmar per vecka och fler veckor. IES-gruppen hade också högre inkomst, lägre grad av depression och högre livskvalitet än kontrollgruppen.
Personerna fick bland annat jobb inom olika serviceyrken, till exempel i butik och inom vård och omsorg, men även inom kvalificerade tjänstemannayrken. Studien visade också att när deltagarna väl hade börjat arbeta hade de inte så stort behov av arbetsspecialisten, det räckte ofta att kunna ha möjlighet till sms- eller telefonkontakt eller att bara tillämpa de strategier man lärt sig under resans gång.
För att fler ska kunna få ta del av IES krävs mer forskning. Suzanne Johanson ser att modellen behöver testas på större grupper och gärna inom primärvården, där många med lättare och måttlig depression återfinns. Det skulle ge möjlighet att komma in i tidigare skede och kunna bidra till att färre personer utvecklar svårare depressioner med långa sjukskrivningar som följd.
En utmaning med implementeringen är att de svenska socialförsäkrings- och ersättningssystemen är uppbyggda enligt principen: träna först, därefter arbete på ordinarie arbetsmarknad (train then place). Det märktes även i forskningsprojektet. Generellt sett gick det ganska enkelt i kontakten med Försäkringskassan, medan det inom Arbetsförmedlingen varierade beroende på vilket lokalkontor som skötte ärendet. På vissa kontor var man flexiblare och hittade vägar inom det befintliga ramverket, andra var betydligt fyrkantigare i tolkningen av reglerna. Och då blev det svårare att arbeta enligt IES och personen blev tvungen att träffa fler olika aktörer och handläggare. För att det i större skala ska bli smidigt att arbeta enligt ”place then train”-principen ser Suzanne Johanson att det behövs beslut på en högre politisk nivå, men samtidigt tycker hon inte att man behöver vänta på det.
– Vi fick ut människor i arbete, det visar att det går att jobba så här även i de befintliga strukturerna.