Text: Pontus Wikholm Foto: Krokoms kommun
Vad hände, ska du sitta inne?
– Det är många som trott att vi tre i annonserna ska sluta, men det var ju ett stort skämt. Vi har en ”tok” på kommunikation som har så många idéer. Han gav en skylt och sa att jag ska in i fängelse. Jaså, ska jag det? Jag fattade ingenting. Men vad gör man inte när man bor i en liten kommun i Jämtland och det är svårt att få tag på arbetsterapeuter. I Åre och Östersund kanske det går – men Krokom har ju ingen hört talas om ens.
Annonserna fick ett stort genomslag, hur har det gått?
– Ja, vilken cirkus det har varit, jag är helt slut. Men inte en endaste ansökning. Däremot fick vi tag på en fysioterapeut som hade sett annonsen och tyckte den var kul. Det behövde vi också, så någonstans gav den där hemska bilden något.
Du blev känd på TV också.
– Jag trodde det var ett skämt först när TV4:s Efter fem ringde. Jag var så nervös, det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Först tänkte jag säga nej, men jag fick ju göra reklam för arbetsterapeuter och visa att vi finns. Men kul var det inte, hjärtat gick och det kändes som jag hade en skruvtving över huvudet. Men man gör ju allt för kåren.
Du ser sur ut på bilden, är det en vanlig dag på jobbet?
– Ja så där ser jag ut jämnt, jag har inga patienter som vill att jag kommer. Men nej då. Det är jätteroligt. Jag var 16–17 år på hjälpmedelscentralen i Östersund och började här i mars 2023. Jag ville komma ut i verkligheten och träffa de gamla tanterna och gubbarna – det är nära där jag bor och så roligt.
I annonsen anklagas du för ”tveksamt framförande av fordon i vinterväglag”, varför det?
– Det var mina kollegor som skulle ge en beskrivning av mig, och jag är lite bilrädd på vintern. Jag åker med min sjukgymnast eller distriktssjuksköterskan om de ska åt samma håll som jag. Men kör ogärna om jag inte behöver. Min gamla Volvo är bara 35 år gammal, så det är kanske inte den bästa bilen när man bor i Norrland, där det är vinter nästan halva året. Det går så mycket renar, älgar och rådjur över vägarna så man är lite nojig. Och så är det kolsvart.
Går ni kort i Krokom?
– Ja, vi ska vara fem, men är bara fyra. Jag har två områden nu och det är långa avstånd. Typiskt att jag hamnade där det kan vara tio mil enkel väg. Men jag känner att det är lite som terapi för mig. Lite mindre rädd har jag blivit för halkan och renarna.
Vad är nästa steg för att locka fler?
– Jag hoppas folk glömmer annonsen, eller bilden i alla fall. Men han är skön typ, Peter på kommunikation. Han sa: ”Vi kan ju göra en film också!” Men då gick jag, det räcker nu. Folk kan ju tro att vi är tokiga, men man kan inte annat än skratta.