Text: Pontus Wikholm Foto: Nicklas Thegerström
Liv Wikman Gandré föddes med dysmeli. Som barn blev det många besök i vården och hon fick tidigt testa en myoelektrisk protes. När vi träffas på ett kafé vid Klätterverket i Sickla utanför Stockholm är den urladdad och löst på bordet ligger i stället hennes paddelprotes.
– Min legohand. Det är vad ungarna på skolan kallar den, skrattar Liv.
Protesen är formad för att greppa en paddel och liknar mycket riktigt en legohand, även om den inte är knallgul. Ungarna är lågstadieeleverna på skolan där Liv har fått ett vikariat efter att hon gick ut gymnasiet i somras.
Första dagen på nya jobbet berättade hon för barnen vad dysmeli är. Det var inte första gången hon förklarat varför hon saknar en arm. Som yngre och ny i klassen var hennes föräldrar alltid med för att informera klasskamrater, lärare och föräldrar.
– Vi visade ett bebisfoto och sa att det var min lyckofena, som Nemo i Disneyfilmen. Det var bra att föräldrarna också fick veta om barnen hade fler frågor.
Liv har aldrig känt sig utanför eller mobbad bara för att hon föddes med en halv arm mindre än normen. Uppmärksamhet har hon fått, men hon har inte försökt dölja sig i långärmat eller hålla sig i skymundan. Tvärtom går hon gärna utan protes och är det varmt har hon kortärmat. Hon har vant sig vid att folk tittar.
– Jag är ju född med stumpen … så jag märker det inte så mycket. Det skiljer sig från kultur till kultur. När vi var i Japan var mamma imponerad av hur diskret folk tittade.
Det har hänt att hon utnyttjat sin funktionsnedsättning. I Frankrike går man gratis, tillsammans med följeslagare, förbi ändlösa köer på Louvren och andra museer. Och som många andra med dysmeli har Liv haft lite extra kul på Halloween.
– Det är lite skamligt, men till mitt försvar var jag bara elva-tolv. Vi gick bus-eller-godis med min lillebror och om de sa bus drog han av mig armen och jag föll ner på golvet och skrek. Det var jättekul ända tills en granne blev helt vit i ansiktet och höll på att svimma. Man måste få utnyttja det, men stackars granne som fick ta smällen.
Liv var troligtvis högerhänt som liten (hon tog emot med stumpen då hon föll), men i dag är hela kroppen starkare på vänstersida. Utan protes är kroppen felbelastad och hon går till fysioterapeut för att träna både rygg och axel.
– Jag brukar få lite skäll för att jag inte använder protes hela tiden.
Men hon är nöjd med den myoelektriska protesen. Som liten fick hon öva på att klämma på plastmuggar och plocka upp vindruvor utan att mosa dem. Hon har också lärt sig av andra ”dysmelister” på gruppträffar och under somrarnas dysmeliläger.
Vissa saker tar bara lite längre tid. Men Liv har alltid varit mycket ”kan själv”, och lärt sig knyta skor och hoppa hopprep på sitt eget sätt. Sin aktiva livsstil och kanske lite attityd har hon fått hemifrån. Liv har tävlingssimmat och hon paddlar, springer och klättrar.
– Jag har alltid hållit på. Och framför allt med saker som är ”för svåra” med bara en arm.
Klätterverket i Sickla är hennes hemmavägg. Hon kalkar sin vänstra hand och högra klätterhandske. Det finns inga riktiga klätterproteser för henne. Skyddshandsken har hon utvecklat tillsammans med sin ortopedtekniker. Hon böjer nacken och tittar upp för klätterleden, som är döpt efter henne: ”Liv and learn” (precis bredvid ”Liv on the edge”).
Ben och bål är viktigare än armarna i klättring. Att bara dra sig uppåt väggarna håller inte – man måste pressa upp sig med benen. Armarna används för att stabilisera sig och hänga kvar när man förflyttar benen. Perfekt om man råkar sakna en arm.
– I början gör ju många misstaget att bara dra sig upp, något som jag aldrig kunnat göra, därmed har min klätterteknik tvingats vara bättre än de flesta från första början.
Liv tar sig uppåt. Metodiskt. Stannar och skakar musklerna i sin vänsterarm, ler mot fotografen. Kommer högt, men tappar greppet och hänger dinglande kvar i repet.
Efteråt, mumsande på en kokosboll på kafét, krämar Liv in stumpen. Den är lite röd och tilltufsad. Innan hon drar på sig legohanden vickar hon på benet i sin underarm och håller fram stumpen. Jag knyter näven och ger henne en fistbump.
Så jävla cool.