Text: Marika Sivertsson Foto: Jonas Malmström
De flesta av oss har fyllt i någon forskningsenkät, kanske intervjuats eller deltagit i en fokusgrupp. Vi har låtit forskare extrahera sin empiri ur oss, för att sedan förvandla den till statistik och göra sina analyser. Under den processen har de skapat kunskap av våra svar.
Margarita Mondaca forskar på ett helt annat sätt. När hon kommer till en plats, så är hon där för att skapa hållbar förändring – av sig själv, av människorna som deltar och av strukturerna på platsen.
– Jag tror på kunskap som vi bygger tillsammans. Min egen expertis är den vetenskapliga. Och alla personer som ingår i min forskning är experter på sina egna utmaningar i vardagen och i livet. Därför är det så viktigt att vi samarbetar i en mer jämlik relation.
Kvaliteten på vårt teamsmöte svajar, men tråden i Margarita Mondacas berättelse är stadig. Den knyter ihop erfarenheter från diktaturens Chile till äldreomsorgen i Sverige på ett fullständigt självklart sätt: Mänskliga rättigheter äger rum i vars och ens vardag. Varje gång de kränks i ett land som Sverige, har en bit av välfärdssystemet gått till spillo. För någon som likt Margarita Mondaca har upplevt politiskt förtryck av en hel generation är detta en närmast oförsvarbar försummelse.
Hon tog sin examen i arbetsterapi i Chile strax efter diktaturens upplösning. Huvudintresset var psykisk ohälsa och mänskliga rättigheter. Ett helt land behövde rehabiliteras, inte minst den yngre generation som aldrig kunnat tala fritt utan att försätta sig själva i livsfara:
– Vi hindrades från att ha en gemensam vision att uttrycka offentligt. En hel generation växte upp i ständig fara och i rädsla. Så många av oss förlorade familjemedlemmar, eller blev förföljda, eller torterade. Det fanns mycket att göra efter diktaturen.
Det chilenska samhället var påverkat av de oerhörda kränkningar av mänskliga rättigheter som ägt rum, liksom individer och familjer. Under de femton år Margarita Mondaca arbetade kliniskt som arbetsterapeut i Chile hörde hon till pionjärerna inom inriktningen MR och mental hälsa.
När hon en bit in i karriären flyttade till Sverige vad det för kärleks skull. Frågan om mänskliga rättigheter saknar här den brutalitet hon mött i Chile, men hon såg att det finns mycket att göra även här. Hon började med att plugga svenska och ta en mastersexamen. Doktorsexamen tog hon för två år sedan, avhandlingen hade titeln It´s my party – Opportunities for older adults to influence everyday activities in a nursing home setting.
Sedan dess har forskningen inriktats på andra utsatta grupper, främst personer som kommer som asylsökande till Europa. MR-perspektivet är bärande även här, hon fokuserar på de psykosociala aspekterna av utsatthet och psykisk ohälsa. Bland annat för det arbetet, och för sin förmåga att forskningsanknyta grundutbildningen för arbetsterapeuter, har hon i år fått stipendiet till Ingela Petersson Lies minne.
– Jag har gjort samma sak som alla lärare gör, säger hon anspråkslöst.
Men sen berättar hon med stolthet om kursen ”Utvecklingsarbete i arbetsterapi” där studenterna tränas i deltagande metoder, innovationstänk samt utvecklandet av nya arenor. Under kursen tar de emot utmaningar från olika grupper i samhället som inte har tillgång till arbetsterapeuter. Det kan handla om att exempelvis jobba tillsammans med en grupp som arbetar volontärt med hemlösa.
– Många olika grupper upplever marginalisering. Arbetsterapeuter har det fokus på aktiviteter och på vardagen som innebär att vi kan lyfta problematiken, och samtidigt bidra till att skapa innovationer som har aktivitetsperspektiv.
Margarita Mondaca är aktuell också som nyligen tillträdd biträdande programdirektör för arbetsterapiutbildningen på KI. Med sig har hon den starka vision om framtidens arbetsterapi som hon uttrycker i nyss nämnda kurs. De nya arenorna finns i de samhällsutmaningar som hon ser i Sverige: Ojämlikhet, exkludering, rasism, hat, diskriminering. Utbildningen behöver förbereda studenterna för att arbeta med sådana frågor, anser hon.
– Arbetsterapeuter har reella möjligheter att påverka de strukturella aspekter som gör att människor lever i sårbarhet eller ojämlikhet. Då måste man också jobba politiskt som arbetsterapeut, vi kan inte bara arbeta med individen.
Hon förklarar det där sista noga; att jobba politiskt betyder helt enkelt att sjunga ut, att tala högt till ansvariga i organisationen om vad man ser. Hur drabbar just de här riktlinjerna eller perspektiven människor som lever i utsatthet? Vad händer om vi fortsätter med effektivitetstänkande i stället för kvalitetstänkande i hemtjänsten? Och då vill det förstås till att studenterna är skolade till förmågan att se de strukturer som kopplar individ-, grupp- och samhällsnivå.
Den egna forskningen är också den ett sätt att bana vägen för framtidens arbetsterapeuter. Hon vill visa nya sätt att förhålla sig till forskning, till det omgivande samhället, och till människorna som forskningen handlar om. Hon ger sin avhandling, som bygger på situerad intervention, som exempel. I korthet var hon intresserad av att förstå hur aktiviteter på äldreboenden kan utformas med de boendes förutsättningar, villkor och önskemål som grund, snarare än förutbestämda av andra. Eller med gamla föreställningar om äldre som barriär för att förstå behov och önskemål.
– Det är vanligt att man som forskare är gäst under en kort stund. Men för mig är det viktigt att skapa nytta i verksamheten samtidigt som jag forskar. Vi bidrog med våra interventioner till att ändra på föreställningar om de äldre, och det har direkt betydelse för de boende, de som jobbar där, och för ledningen.
Väldigt enkla saker kan göra stor skillnad. En av de mer lyckade interventionerna var ”Eftersnack”. Ni vet de där gemensamma kulturstunderna som brukar finnas inom äldreomsorgen? Margarita Mondaca såg ett strålande tillfälle för de boende att få prata med varandra om den gemensamma upplevelsen, om känslor och tankar som väckts av musiken till exempel. Men med bristen på personal blev uppbrotten efter kulturstunderna bryska, allt måste ske så effektivt och fort.
– När vi själva varit med om något som berör oss tillsammans med en kompis är det ju självklart att vi vill prata av oss om det, diskutera det, förlänga känslan lite till. Så vi ordnade ett tillfälle för de äldre att dricka lite bubbel och prata på avskild plats efter musikstunden. Det var oerhört uppskattat.
En liknande självklarhet är att få ta emot gäster, och att gå och hälsa på andra människor i deras hem. Med en intervention i form av en bokklubb aktiverades de möjligheterna på äldreboendet, och under arbetet med studien fick Margarita Mondaca tillfälle att reflektera över sin egen föreställning om äldre. I bokklubben diskuterades homosexualitet, körkortsfrågor och feminism med friskt mod. Det hade hon inte riktigt föreställt sig.
– Deltagande metoder öppnar upp för en viss ödmjukhet hos den som forskar. Det är en grund för att se den andra människan, och det är väsentligt när man arbetar med mänskliga rättigheter.
Hon påpekar att deltagande metod också är en möjlig väg att mota de svårigheter som ofta uppstår när kunskap ska tillämpas. Har kunskapen uppstått på distans kan det bli knepigt att åstadkomma något konkret med forskningsresultatet. Verkligheten stretar ofta emot.
– Det är ett jätteproblem för forskningen. Men i situerade interventioner utforskar man tillämpningen samtidigt. Man upptäcker hur gränserna i organisationen ser ut, vad som är problematiskt och vad som funkar bra. Vi gör det när vi lär oss, och det gör att vi lär oss mer.
Många vill ta del av hennes erfarenheter, hon bjuds ofta in till kommuner och beslutsfattare på olika nivåer. I de lägena föregår hon med gott politiskt exempel: hennes värdar får veta vad som sker med de äldre om personalen som tar hand om dem försummas av arbetsgivaren. De får höra att det är helt nödvändigt att investera i personalen, att se och att lyfta deras betydelse.
– Jag tror att man kan ta den här fajten på många olika nivåer. Jag själv tar den som forskare.