Output

Text: Katja Alexanderson  Foto: Josefine Stenersen

När Emilia Ödling fick syn på annonsen för audition till musikalen Dirty dancing var hon tvungen att söka. Rollen som Baby i filmklassikern från åttiotalet var en drömroll. Inte bara för musiken och dansen, utan också för att den unga Baby har ett stort patos. Hon vill göra saker rätt och står upp för andra människor. Emilia åkte till Stockholm, från Göteborg där hon bodde då, och provspelade.

– Jag fick rollen!! Det var a dream come true och time of my life, för att vara klyschig, men det var ju det. Det var fantastiskt, och jag växte mycket som person. Du lär dig mycket om dig själv av att spela en karaktär.

Så här nästan tio år senare märks det att rollen har en speciell plats i hennes hjärta. När vi börjar prata om filmen, där vi sitter på en brygga i Hagaparken inte långt från hennes nuvarande jobb som arbetsterapeut på Astrid Lindgrens barnsjukhus, börjar hon spexa inför fotografen. Att det är något speciellt med Dirty dancing blir tydligt där på bryggan – vi är tre kvinnor i olika åldrar men alla har vi en relation till filmen och börjar prata och fnissa: I carried a watermelon.

Emilia spelade musikalen i ett år, med fina recensioner. På något vis kändes det som att det är nu scenkarriären skulle ta fart. Vägen dit hade gått via otaliga dansklasser som barn och tonåring hemma i Sundsvall: jazz, balett, street och modernt. På gymnasiet fick hon av en slump en roll i musikalen The best little whorehouse in Texas. Hon trodde att hon hade sökt som dansare, men blev ombedd att sjunga något.

– Jag körde en ABBA-låt för det var det jag kunde texten till.

Hon skrattar och säger att det kanske inte var den lämpligaste rollen för en sjuttonåring, men kul var det.

– En hel värld öppnade sig för mig där.

Efter gymnasiet flyttar hon till Göteborg och går en musikalutbildning. Blir kvar och försörjer sig med allt möjligt: musikal, företagsevent, bakgrundsdansare, frukostvärdinna och andra frilansuppdrag. Mellan två jobb passar hon på att ta körkort, något hon är väldigt tacksam för så här i pandemitider. Bilen, Fabbe kallad (en Skoda Fabia), ger frihet i en tid när man ska undvika att träffa andra. Med den kan hon ta sig smittsäkert till jobbet, men också köra norröver till den älskade stugan vid älven. Där spenderade hon och maken många fina veckor i somras. Och där satte hon sig i karantän för att kunna fira jul med sina föräldrar i Sundsvall.

På sommaren 2013 efter att hon slutat spela Baby arbetar hon som sommarhallåa på TV4. Det ger en välbehövlig paus eftersom den hårda satsningen på dansen har gått hårt åt kroppen. Hon har smärtproblem och ont i ryggen, är förkyld var och varannan vecka, och äter en hel del smärtstillande. På hösten bestämmer hon och maken sig för att åka till Tanzania som volontärer på ett barnhem.

– Jakob, min man, och jag har alltid haft en dröm att åka till Afrika och hjälpa … kanske en naiv dröm, men med god vilja. Och ända sedan jag var liten har jag blivit berörd av hur barn i andra delar av världen inte har det lika bra och samma möjligheter.

Tiden i Afrika berikade, men i början var det svårt att veta vilken roll de skulle ha. Personalen på barnhemmet uppmuntrade dem att känna sig för och ta det lugnt. Efterhand blev det tydligare hur de kunde hjälpa till.

– Vi lekte med barnen och vi såg ett behov att stötta i skolan.

Hon berättar att de fick lära sig lite swahili – challenge accepted – för att kunna göra det. Vissa barn kunde de hjälpa på engelska.

– Det mest värdefulla var att se barnen och få dem att känna sig viktiga. Samtidigt fick vi inte få för god kontakt, för vi skulle ju åka därifrån.

Tiden i Tanzania bär hon fortfarande med sig.

– Jag är tacksam för det vi har. Vi är materiellt rika här i Sverige, men kanske fattigare på andra plan. Jag såg en otrolig värme och öppenhet, och blev väldigt berörd när jag såg hur de stöttade varandra i sorg.

Hemma i Sverige fortsätter Emilia att arbeta i TV4-gruppen, som hallåa på Sjuan. Men blir väldigt sjuk i svår dubbelsidig lunginflammation, och det tar tid innan läkarna förstår att det orsakas av mycoplasma. En natt är andningen så dålig att hon blir blå och måste åka in akut.

Hon börjar inse att hon inte kommer att kunna fortsätta som dansare och musikalartist. Kroppen är sönder. Huvudrollen som skulle gett karriären skjuts, blir slutstationen.

– Det var som att jag gjorde en arbetsterapeutisk intervention på mig själv. Jag hade identifierat mig som dansare sedan jag var liten, det var min aktivitetsidentitet.

Hon hittar nya sätt att få utlopp för sin kreativitet och upptäcker hur mycket hon älskar att paddla kajak, klättra och annat friluftsliv. Dessutom mår lungorna bra av det.

Skapande är fortsatt viktigt i hennes liv. En bra vardag räcker energin efter jobbet till mer än att umgås med maken och däcka i soffan.

– Under en period när jag var trött märkte jag att jag drogs till att titta på serier, som det så lätt blir. Men jag mår bäst när jag får vara kreativ, och inte får så mycket input. Jag behöver snarare output. Antingen lyssnar jag på en ljudbok som jag aktivt väljer för att den är uppbyggande, eller så skapar jag någonting eller bara sitter och pratar, säger Emilia och berättar att hon spelar piano, fotograferar porträtt och redigerar bilder, målar och skriver musik.

Medan ”egeninterventionen” pågår – och hon tänker på vad hon vill göra med sitt liv – jobbar Emilia kvar på Sjuan som hallåa.

– Jag är så tacksam över att jag hade jobbet när min kropp inte orkade. Jag fick ändå uttrycka mig och vara ett sällskap för folk hemma i tv-soffan, men det var förstås en sorg.

Hon återkommer ofta till tacksamhet under vårt samtal, att se saker ur en välvillig synvinkel. Som att hon tänker på auditionprocesser som en möjlighet till master classes, och inte som en utslagstävling.

Livsfunderingarna gör det tydligt att hon vill jobba med människor – fysioterapeut är ett alternativ, som hon har egna positiva erfarenheter av. Men när hon surfar runt på nätet­dyker ”occupational therapy” upp på amerikanska och kanadensiska sidor. Det har hon aldrig har hört talas om, men det slår an en klang inom henne.

– Wow, vad är det här för häftigt?! Jag älskade den arbetsterapeutiska filosofin och synen på alla människors lika värde.

När hon sedan också kommer i kontakt med tankarna kring ”occupational justice” känner hon instinktivt att det är ett yrke för henne. Vidare nätsökningar leder till den svenska motsvarigheten: arbetsterapi. Även om hon tycker att det inte känns som riktigt samma sak som på de nordamerikanska sajterna söker hon in på arbetsterapeutprogrammet på Karolinska institutet och kommer in.

Redan under utbildningen tar Emilia sikte på att jobba med barn. En av VFU:erna görs på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna och det ger mersmak. Och när det i slutet av 2019 är dags att hitta första jobbet söker barnsjukhuset en arbetsterapeut.

– Det kommer inte så ofta ut tjänster där, så jag hade tur.

Hon får jobbet och har förmånen att gå parallellt med en erfaren kollega. Tiden delas mellan neuromuskulära sjukdomar och handskador. Hon stortrivs, kollegorna är toppen och hon gillar verkligen att arbeta med barn och deras familjer.

– Man blir en coach och använder mycket positiv förstärkning och verbal uppmuntran. Du behöver motivera och stötta både barnen och föräldrarna.

Men den personliga skyddsutrustningen med visir och munskydd försvårar kontakten. För att lätta upp stämningen och skapa samtalsämnen har hon prytt visiret med klistermärken. Och hon har nytta av sina skådespelarkunskaper.

– Jag jobbar mycket med ögonen för att få kontakt – och är van vid att använda kroppen för att uttrycka saker. Dessutom kan jag bjuda på mig själv och vara lite tokig.

Vad som väntar framöver vet hon inte, men hon skulle gärna kombinera sina olika erfarenheter och kompetenser.

– Jag drömmer om att få göra pedagogiska barnprogram som är för alla, som visar på allas lika värde. Och jag vill jobba med psykisk ohälsa hos unga, och där tror jag man kan använda sig av dans och teater.

Exakt vad det kommer bli får framtiden utvisa, men en sak är säker: Nobody puts Emilia in a corner.