Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Malmström
Det är skördetid hemma hos arbetsterapeuten Kristina Levén i Försäter utanför Tierp. Squashplantorna ger så mycket frukt att det snart är svårt att hitta på nya användningsområden. Soppa, plättar, biffar … I pallkragarna trängs mangold och kryddörter och överallt blomsterprakt i olika nyanser av orange. Magnifik krondill vajar i vinden. Och vid den soldränkta träväggen till det gamla församlingshuset dignar tomatplantor.
Egentligen var det inte meningen att trädgården skulle bjuda på ett sånt här överflöd. Kristina Levén hade tänkt att hon i år mestadels skulle ägna sig åt sitt andra yrke, konstnär. Men för att ändå ha en säker inkomst skulle hon fortsätta att en gång i veckan hålla skapande verkstad inom den palliativa vården. Men då kom corona och alla gruppaktiviteter ställdes in. Så i stället för mest konst och mindre arbetsterapi blev det tvärtom och hon tog jobb på kommunrehab i Tierp fyra dagar i veckan, via ett bemanningsföretag. Och när Stockholm byttes mot huset i norra Uppland fanns det plötsligt tid att erövra trädgården, anlägga grönsaksland och börja odla.
Hon köpte huset för snart tio år sedan och älskade det från start. Den stora salen där ljuset silar in genom kyrkfönstren och skapar skuggspel på golvet kan ta andan ur vem som helst. Paradoxalt nog stod vackerheten lite i vägen för det egna skapandet till en början. Här gick det inte att skita ner, däremot gick det fint att dansa folkdans tillsammans med vänner på det stora salsgolvet. Men uppe under taket har Kristina Levén numera en liten ateljé där hon virkar nystan i ståltråd och utforskar övergången mellan luftighet och ogenomtränglighet.
– Gränsland och möten fascinerar mig.
Nästan lika vindlande och sammanflätade som metallnystanen har vägen till arbetsterapin och konstnärskapet varit. Ingetdera var barndomsdrömmar när hon växte upp på en bondgård. Snarare ett resultat av att våga följa sin längtan och vandra på stigar där inte många har gått – och av att ha träffat människor längs vägen som visat på möjligheter. Som bildläraren på högstadiet, som introducerade Kristina till keramiken och lät henne använda hans verkstad på fritiden – och som hon än i dag har kontakt med.
Hantverk och skapande fanns i hemmet och församlingen som familjen tillhörde, men var nyttoinriktat, en del av vardagen. Farmor vävde, mamma stickade och Kristina och hennes kompisar hade tillgång till såväl snickarverkstad som fotolabb. Ungdomarna gjorde allt från att tillverka smågrejor till att vara med vid husbyggen. Men att ta över gården och bli bonde
var aldrig aktuellt.
– Min pappa var väldigt tydlig med att det var för slitigt. Och min bror och jag visade inte heller tillräckligt intresse. Han uppmuntrade oss att studera vidare.
Första mötet med arbetsterapi var på gymnasiet när hon läste till undersköterska, även om vävsalarna och verkstäderna var bekanta från barndomsbesök på farmors jobb i äldreomsorgen.
– En sommar när jag jobbade som vårdbiträde var det en arbetsterapeut där. När hon hade varit inne hos de gamla var de alldeles saliga en lång stund efteråt. Jag började fundera på vem hon var och vad hon gjorde, och studerade henne. Hon såg och mötte personen bortom den gamla sjuka kroppen. Efter det försökte jag hänga med en arbetsterapeut på alla mina praktikplatser.
Det fanns nog där i bakhuvudet när det var dags att välja att läsa vidare, så det blev arbetsterapeutprogrammet i Linköping. Där fanns fortfarande ateljéerna och verkstäderna kvar, men de stod oanvända.
– Jag såg att det hade funnits i yrket och var nyfiken på det. Och en väninna till mig som var arbetsterapeut hade utbildat sig på åttiotalet och då ingick slöjd. Jag tog ett sabbatsår och gick en konsthantverkslinje på Oskarshamns folkhögskola. Det var det roligast jag gjort i hela mitt liv.
Utbildningen var tvåårig och Kristina höll på att fastna där, men hennes föräldrar uppmuntrade henne att gå färdigt arbetsterapeutprogrammet.
– Jag hade tänkt att mitt examensarbete skulle handla om skapande, men av någon anledning blev det om arbetsförmåga.
Första jobbet var i Uppsala, men efter ett tag började hon på Arbetsförmedlingen i Växjö. Och när hon efter några år gick igenom en tuff period i livet väcktes tanken på att återvända till konsthantverket – och i Växjö fanns konstlinjen på S:t Sigfrids folkhögskola. Under den här tiden kom ett kloster vid Omberg att bli ett viktigt besöksmål för Kristina och där blev tystnad och retreaten en betydelsefull del av hennes liv. Hon gick på folkhögskolan i två år och kom sedan in på Keramik & Glas på Konstfack, och flyttade till Stockholm 2009. Det var keramiken som lockade, men glaset kom att bli hennes material.
– Jag har alltid varit intresserad av transparens, kopplingen inre-yttre, ljus-skugga. Och jag märkte att jag började jobba tunnare och tunnare med keramiken. Jag är nyfiken på uppbrutna saker där man inte bara ser den yttre formen utan även det inre när ljuset faller igenom. I glaset kunde jag jobba tjockt och transparent – och det kunde hända saker inuti glaset.
Hon fortsätter:
– Sedan trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka till arbetsterapin.
Men en morgon i slutet av Konstfacksutbildningen läste hon en artikel i Arbetsterapeuten om Sinnenas Hospice på Ersta sjukhus. Blev nyfiken, ringde och fick så småningom ett oväntat halvtidsjobb. Att det var palliativt skrämde inte.
– Det fanns något som lockade med livet nära döden.
Att det handlar om existentiella frågor. Men det är klart att det är tufft. Och det kräver en närvaro, som jag också attraherades av. Det onödiga skalas bort.
På Ersta har hon sett vilken kraft skapande har för människor, både inom den palliativa vården och inom psykiatrin. Därför blir hon bedrövad över att skapande aktiviteter är satta på undantag inom modern arbetsterapi.
– I skapande kan man närma sig det ogripbara. Jag tycker att vi slänger bort ett unikt redskap för att möta förändringar i livet. Om man tittar bakåt är det en stor del av vårt paradigm, och det glider oss ur händerna om vi inte upprätthåller det.
Skapande ger också en möjlighet till paus från sjukdom och död, att återigen få vara en aktör som åstadkommer något. Även om man bara orkar sätta ett klistermärke på en bit papper. Men ett noga utvalt märke, på ett noga utvalt papper. Kristina Levén lyfter också fram att man genom skapande kan öva på att hantera svårigheter och på att förhålla sig till givna ramar.
– Du måste lära känna ditt material så att du vet vad det klarar och vad det inte klarar. När spricker glaset? Hur mycket påfrestning klarar det?
På samma sätt som man utforskar ett material i den skapande aktiviteten kan man utforska en ”ny” kropp till följd av sjukdom eller skada. Vad kan jag göra och ändå leva ett bra liv? När tar det stopp? Och hur hanterar jag när det inte blir som jag vill? Kristina kan använda sig av personens erfarenhet från den skapande aktiviteten i andra situationer. Att gå en hantverkskurs på fritiden är inte samma sak.
– Som arbetsterapeuter anpassar vi aktiviteten efter personens resurser och förmågor. Därför behöver vi erbjuda det inom sjukvården. Vi jobbar med att utöka aktivitetsförmågan, och att överföra det till övriga livet. Det handlar om att våga både lyckas och misslyckas.
Att hitta lust och drivkraft i att vara aktiv, säger Kristina Levén och konstaterar att för att kunna göra det måste man som arbetsterapeut själv vara trygg med materialen.
Skapande är en plats för det som inte ryms i orden, det ordlösa. Och i hälso- och sjukvården, precis som i övriga samhället, är mycket byggt kring ord och samtal – även inom arbetsterapin trots dess fokus på görande.
– Du får vara i världen med dina sinnen, i kroppen, och inte bara i intellektet.
Men då det är svårt att evidensbasera skapande aktiviteter upplever hon att de alltför ofta ses som mysigt pyssel, lite guldkant på tillvaron, snarare än som en del i rehabiliteringen och ett verktyg i den professionella verktygslådan.
– Fast pyssel är ruskigt viktigt. Vi ska inte förringa pysslandet. Om vi inte skulle pyssla i våra hem, med vår mat, frisyrer och trädgård … vad är livet då?
Under åren på Ersta har det egna skapandet periodvis tagit stor plats. 2016–2018 gick hon en masterutbildning på Konstfack. Där började hon jobba med Ulrika Barr, och de har bildat konstnärsduon BarroLevén. Och i år var det som sagt dags att satsa på konsten innan pandemin vände upp och ner på världen. Steget till kommunal rehab kan tyckas långt – både från konstnärskapet och specialiseringen på Ersta – men Kristina Levén ser det inte så.
– Var jag än är så är det min verktygslåda av samlade kunskaper och erfarenheter, från olika fält, som jag plockar från i varje möte och i varje specifik situation. Jag har med den existentiella biten även om jag åker ut med en toaförhöjning. Att möta människan i att det inte är lätt när kroppen inte längre beter sig som man är van vid.
Det handlar om vad hjälpmedlet betyder för personen som ska använda det. För en del står funktionen i fokus, det är ”bara” en toaförhöjning som gör det lättare att gå på toaletten. För andra står det för en smärtsam förlust av förmågor, en existentiell kris över att inte längre vara självständig. Som för kvinnan som verkligen inte ville ha en rullstol och där Kristina Levén strippade den på allt som inte behövdes för att den skulle bli så liten så möjligt. Då accepterade hon stolen till sist, för att sedan verkligen uppskatta den.
Därför vill Kristina helst själv åka ut med hjälpmedel, även om de i Tierp har förmånen att ha rehabassistenter. Hon konstaterar att tidsperspektivet i kommunal rehab skiljer sig från den palliativa vården. Nu handlar det om att tillsammans med personen, och personal, tänka ut långsiktiga lösningar som kanske ska fungera i flera år.
– Det är väldigt situationsbundet. Just hemma hos den här personen, just i det här badrummet. Hur ska vi lösa det så att det bli bra för alla?
I höst blir hon kvar i Försäter. Hon trivs i huset och med närheten till skogen, åkrarna och himlen, även om det ibland kan bli lite ensamt, särskilt så här i coronatider. Till och med för en person med ett stort behov av att vara med sig själv. Hon saknar vännerna i Stockholm och att bara kunna slinka in på en utställning. Fast hon har inte helt släppt kontakten med huvudstaden utan har lägenheten kvar och åker ner då och då. Senare i höst kommer konsten att ta större plats igen – då är det dags för en utställning.
– För mig hör mina professioner ihop. Materialen är en samtalspartner i livet. Men livspysslandet är en ständig utmaning. Jag tänker att jag får göra saker i perioder, att det inte alltid går att göra allt samtidigt.