Text: Katja Alexanderson Foto: Tomas Nybrand
För frisk för Försäkringskassan, men ingen arbetsförmåga enligt Arbetsförmedlingen. Då återstår många gånger bara försörjningsstöd. Dyrt för kommunen och tungt för den enskilda individen. I projektet ”En väg vidare” har fem kommuner i södra Lappland – Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele – gått samman för att stötta personer att komma vidare till arbete eller annan typ av försörjning. Vägen dit går via en arbetsterapeut:
– Folk ser ofta bara vad som ligger på deras bord. Man tar inte hänsyn till vad som kanske ligger på någon annans bord. Och där kände vi att arbetsterapeuter har ett helikopterperspektiv, säger Chatarina Vesterlund.
Hon är utbildningsledare i Vilhelmina kommun och den som kläckte projektidén. Med en bakgrund från Arbetsförmedlingen och en utbildning i rehabiliteringsvetenskap hade hon koll på vad en arbetsterapeut kan bidra med. Inte minst för personer som står långt från arbetsmarknaden.
Hon berättar att arbetsförmedlingen tidigare hade mycket större resurser att utreda vilka förmågor som krävs för att klara ett arbete – i dag är möjligheterna till stöd mycket mer begränsade och de personliga kontakterna och individuella lösningarna har minskat drastiskt. I stället behöver individen ha ett stort eget driv, koll på sina styrkor och svagheter och inte minst behärska de olika digitala tjänsterna för att få stöd och undvika utskrivning. Och så ser det tyvärr ofta inte ut för den som haft försörjningsstöd under lång tid.
– Man stänger en dörr och ingen öppnar en annan. För de här personerna handlar det inte bara om en svårighet. Utan det kan vara många delar som inverkar, både privat och i arbetslivet. Vi kände att vi behöver någon som ser helheten – hela människan och alla delar som ingår. Det var därför vi tänkte att här behövs en arbetsterapeut, säger Chatarina Vesterlund.
De fem kommunerna gjorde en gemensam ansökan till Samordningsförbundet Södra Lappland och beviljades projektpengar för perioden 2022–2024. Även Region Västerbotten bidrar med medel.
– Annonsen du skrev talade direkt till mig, säger Eva Vispe som är projektets arbetsterapeut.
Hon lockades av att få använda hela sin arbetsterapeutiska verktygslåda: Att få jobba med vanor och rutiner. Vilja och motivation. Arbetsförmåga och adl. Ja, hela människan. Vid den här tiden hade hon jobbat länge inom äldrevården och längtade efter något annat. Hon sökte och fick jobbet.
Till projektet hörde inledningsvis en projektledare, men hon har slutat för att plugga till arbetsterapeut, så nu delar Chatarina Vesterlund och arbetsmarknads- och vuxenutbildningschefen Lars Gavelin på den rollen. Kopplat till ”En väg vidare” finns också en styrgrupp med representanter från de olika kommunerna, samordningsförbundet, Försäkringskassan och numera även Arbetsförmedlingen samt en arbetsgrupp som ses oftare för att utveckla arbetssättet och underlätta implementeringen.
Men i centrum hittar vi Eva Vispe. Hon berättar att socialtjänsten i respektive kommun utser vilka som är aktuella för projektet. Hon har tio deltagare i gång samtidigt, två från varje kommun, och tar in nya personer först när någon lämnar projektet. Hittills handlar det om 18 personer, i åldrarna 25 till drygt 60 år.
– Först måste jag lära känna personen så att vi får förtroende för varandra. Det blir en kartläggning och vi träffas ungefär en gång i veckan. Det brukar vara på kommunhuset, men också på andra ställen. Det kan även vara i hemmet.
Eva Vispe använder sig bland annat av Worker Role Interview (WRI) för att ta reda på hur psykosociala och miljömässiga faktorer påverkar deltagarens möjligheter att återgå till eller skaffa ett arbete.
– Utifrån deras intressen, erfarenheter och önskemål – och vad jag bedömer att de skulle kunna klara av – söker jag arbetsplatser som de kan få arbetsträna på.
I vissa av kommunerna finns det arbetsmarknadsenheter och då är det enklare. I Vilhelmina finns bland annat Fritidsbanken, second hand-butik, snickeri och fotoarkiv att arbetsträna på. I andra fall handlar det om ordinarie kommunala verksamheter som exempelvis bibliotek, men även privata företag har varit öppna för att ta emot deltagare.
I sammanhanget trycker Lars Gavelin på fördelarna med samarbete över kommungränserna. Många av deltagarna är ”brända” i sina hemkommuner. Man tycker att man testat allt och är inte villig att ge personen en ny chans. Eva instämmer:
– De har fått en stämpel på sig i hemkommunen att de är omöjliga, men när de får komma på ett annat ställe fungerar det jättebra och de kan samarbeta.
Beroende på vilket stöd personen behöver kan Eva vara med på arbetsplatsen i olika omfattning. Då passar hon också på att observera hur deltagaren fungerar i miljön. Ibland ”stör” hon och börjar prata för att se om personen tappar fokus och stannar upp i sina arbetsuppgifter. Andra gånger är hon en fluga på väggen och spanar till exempel in hur deltagaren klarar av kundkontakt.
Även om fokus ligger på arbetsförmåga gör hon hembesök och stöttar deltagare med struktur och rutiner i vardagen. Vad är det som gör att de inte kommer upp på morgonen och kan ta sig i väg till arbetsträningen? Och hur mår personen dagen efter den har arbetstränat – är hen helt slut och klarar ingenting?
– Vi tittar på sömn, frukost, matvanor och även fritiden. Gör de något på fritiden eller är de bara hemma och blir alltmer isolerade.
Det kan också handla om att hjälpa till med omprövning av ett avslag från Försäkringskassan.
– Oftast orkar de inte göra det själva och då stöttar jag dem. Och säger att de ska skicka med bedömningen från mig också, säger Eva Vispe och konstaterar att det är viktigt för henne att läsa motiveringen till ett eventuellt avslag, om det till exempel saknas en arbetsförmågebedömning.
De stora avstånden (bara Vilhelmina kommun är lika stor som Hallands och Blekinges län tillsammans) gör att Eva tillbringar mycket tid i bilen och sover borta en natt i veckan. Men hon tycker definitivt att det är värt det – och det funkar fint eftersom hon inte har några småbarn hemma.
Under projektets gång har samarbetet med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ökat de olika aktörernas förståelse för varandras regelverk. Framför allt högre upp i organisationerna; Eva upplever fortfarande att det i vissa fall kan vara svårt att nå fram på handläggarnivå.
Nu börjar projektet lida mot sitt slut och Chatarina, Lars och Eva är nöjda med resultaten så här långt. En person har gått till arbete, två har gått till sjuk- respektive aktivitetsersättning och ytterligare några väntar på beslut och behandling/utredning inom vården. De konstaterar att vinsten för individen är stor med att slippa försörjningsstöd.
– Om du är på försörjningsstöd är du bevakad hela tiden, och du kan inte spara pengar till någonting. De känner sig kontrollerade och låsta – och det är inte ett fritt liv egentligen, säger Eva.
Genom att lämna försörjningsstödet bakom sig kan personerna slappna av och börja tänka på vad de ska göra med sitt liv. Det kan även vara psykologiskt betydelsefullt att få rätt till en annan ersättningsform:
– Det är en bekräftelse på att jag faktiskt har en diagnos som gör att jag inte har full arbetsförmåga.
Och för kommunerna är det ekonomiskt lönsamt när en person inte behöver försörjningsstöd längre. Lars Gavelin berättar om en person i projektet som haft stöd under lång tid men i stället fick en annan ersättning.
– Sex år i försörjningsstöd. Gånger tolv månader. Gånger tretton tusen kronor. Det är nästan en miljon. Och personen skulle förmodligen fortsatt i försörjningsstöd om vi inte hade haft en arbetsterapeut som gjort en arbetsförmågebedömning, säger Lars Gavelin.
”En väg vidare” är på sluttampen, men projektet har ansökt om ett halvårs förlängning för att kunna knyta ihop säcken. Men allra helst vill de att verksamheten ska permanentas och lobbar för det – framför allt gäller det att övertyga förvaltningscheferna i kommunerna. Det är en utmaning i inlandskommunerna där ekonomin är rejält ansträngd.
– Man anser sig inte ha råd. Men är det fem kommuner, så om man satsar 200 000 per kommun om året räcker det till både en arbetsterapeut och en bil. Och 200 000 kronor – det skulle man tjäna in ett nafs, avslutar Lars.